RAGE ra4ʃ l. med fr. uttal, sbst.2, r. l. f.; best. (tillf.) -en.
Etymologi
[jfr t. rage; av fr. rage (ffr. rage), av ett vulgärlat. rabia (jfr it. rabbia, span. rabia), av lat. rabies (se RABIES)]
(numera bl. ngn gg tillf.)
2) (häftigt) begär (att få ngt); vurm (för ngt). I sin rage att få bara Originaler på Dramatiska Theatern. Kellgren (SVS) 6: 303 (1790). Än värre rage för saken (dvs. att bli spådd) lär det vara .. (i Paris) nu. Hallström G3 162 (1918).
