publicerad: 1956
RAKITIS raki4tis, r. l. f.; best. -en, stundom äv. i best. anv. utan slutart. (Hygiea 1922, s. 536); l. RAKIT raki4t, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(äv. r(h)ach-. -it 1882 osv. -itis 1777 osv.)
Etymologi
[jfr t. r(h)achitis, eng. o. fr. rachitis; av nylat. rachitis (tidigast använt av den eng. läkaren F. Glisson 1650, sannol. med anslutning till eng. rickets, rakitis), av gr. ῤαχῖτις (näml. νόσος), till ryggraden hörande (näml. sjukdom), till ῤάχις, (utskjutande kam av utsprång från kotorna i) ryggrad, sannol. till den ieur rot som föreligger bl. a. i gr. ῥαχός, törnbuske, törnhäck, lit. rażas, torrt ris utan blad, torr stjälk, kvastskaft, o. möjl. äv. i VRAGE, förtöjningspåle]
i sht patol. hos barn uppträdande sjukdom som yttrar sig i mjukhet i skelettbenen (o. därav föranledd deformering av dessa), engelsk(a) sjuka(n); äv. om motsv. sjukdom hos unga djur (i sht grisar o. hundar); jfr BEN-MJUKHET. Martin Bensj. 314 (1782). Rakiten .. tillhör hufvudsakligen barnets första och andra lefnadsår. HeimdFolkskr. 26: 15 (1895). Edström Hund. 185 (1948; hos hundvalpar). — särsk. [jfr motsv. anv. av fr. rachitisme] (†) i utvidgad anv., om sjukdom hos sädesväxter varvid stråna bli korta o. knutiga. Gadd Landtsk. 3: 462 (1777).
-FÖRVRIDEN, p. adj. (mera tillf.) om benstomme o. d.: förvriden gm rakitis; ngn gg äv. bildl. (om träd o. d.). Riwkin o. Brick Inber Näkt. 58 (1931; om träd). —
-FÖRÄNDRING. förändring (deformering) av benbyggnaden, förorsakad av rakitis. Hygiea 1921, s. 762. —
-TABLETT. [jfr nylat. pulvis antirhachiticus] (förr) farm. tablett avsedd ss. terapeutiskt medel mot rakitis (o. innehållande bl. a. järn, fosfor o. kalk). SFS 1913, s. 1072. Därs. 1922, s. 504.
Avledn.: RAKITIKER, m.||ig. [jfr t. r(h)achitiker] med. person som lider av rakitis (l. av bestående men av denna sjukdom). Hygiea 1922, s. 540. Anm. I ä. tid (o. ännu i utpräglat fackspr.) användes i pl. den lat. pl.-formen rakitici (eg. hörande till en icke anträffad sg. rakitikus). Martin Bensj. 318 (1782: Rachitici). —
RAKITISK, adj. [jfr t. rachitisch, eng. rachitic, fr. r(h)achitique, nylat. rhachiticus] i sht patol.
1) om person l. djur: som lider av rakitis; äv.: som har bestående men (deformationer av skelettets ben förorsakade) av rakitis. Denna qvinna, .. rachitisk och mycket vanskapad, hade 4 gånger tilförene blifvit accoucherad. VeckoskrLäk. 1: 198 (1781). Späda Rachitiska Barn. Schützercrantz 2Förlossn. 29 (1786). Henricsson Hund. 24 (1923; om hundar). särsk. [jfr motsv. anv. i fr.] (†) i utvidgad anv., om sädesstånd: angripen av ”rakitis” (se d. o. slutet). Gadd Landtsk. 3: 463 (1777).
2) som beror l. utmärkes av l. sammanhänger med l. har avseende på rakitis; äv. (om ben i skelettet): som utmärkes av förändringar förorsakade av rakitis. SvMerc. IV. 2: 53 (1758). De rhachitiska benen. Hygiea 1841, s. 84. Refbensbrosken äro (vid rakitis) uppdrifna vid deras förening med refbenen (”den rakitiska rosenkransen”). Wretlind Läk. 2: 69 (1894). Rachitiskt förändrade ben. Ljungdahl ÄmnSj. 151 (1930). särsk. om tand: som utmärkes av defekter i form av hål l. gropar på ytan (emaljhypoplasier) vilka bero på rubbningar vid förkalkningen av tanden (o. uppträda bl. a. vid rakitis). 2NF 30: 755 (1920). —
RAKITISM104, r. l. m. [jfr t. rhachitismus, fr. r(h)achitisme] (numera knappast br.) patol. rakitis; förr äv. allmännare, om missbildning av ryggraden l. om uppmjukning av benvävnaden o. d. TLäk. 1834, s. 104. Hygiea 1841, s. 9 (allmännare). ÖfversVetAFörh. 1873, nr 8, s. 61 (hos fisk). Tholander Ordl. (c. 1875).
Spoiler title
Spoiler content