publicerad: 1956
RANCUNE raŋkyn4 l. ran-, äv. -ky4n, äv. med mer l. mindre franskt uttal, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(rancune 1837 osv. rankyn 1950)
Etymologi
[av fr. rancune, av ffr. rancure, av lat. rancor, stank, groll, till rancidus, stinkande, härsken]
(hemlig l. öppen) inrotad ovilja l. motvilja l. fiendskap (mot ngn l. ngt), groll, agg, bitterhet; äv., särsk. i pl., konkret(are), om känsla l. känslor av ovilja l. bitterhet o. d.; stundom äv. övergående i bet.: (känsla av) avund. Pfeiffer (1837). Sainte-Beuves .. sårade stolthet, hans rancune, hans poetfåfänga och hans missunnsamhet. Böök 4Sekl. 94 (1928). Vetenskapsfolkets passioner och rancuner. OoB 1936, s. 316. HT 1954, s. 209.
Avledn.: RANCUNÖS, adj. (-eus) [av fr. rancuneux] (†) hätsk, bitter. Den rancuneusa iniurieprocess emot Kongl. Rådet .. Grefve Nils Bielke. HSH 7: 207 (c. 1800).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content