publicerad: 1956
RAPA ra3pa2, v.1 -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.); jfr RAP, sbst.; förr äv. RÄPA, v.1, anträffat bl. i ipf. -te (VDAkt. 1656, s. 282).
Ordformer
(rap- (-aa-) 1538 osv. räp- 1656)
Etymologi
[fsv. rapa, ræpa, sv. dial. rapa, räpa; jfr fd. ræpæ, d. ræbe, nor. rape; jfr äv. fsv. ræpta, isl. repta, sv. dial. räfta, rafta, rapa; av ljudhärmande urspr. — Jfr RAPA, v.2, RAPP, interj., RAPPLA]
(ofta ngt vard.) med ett pösande l. trumpetande l. puttrande ljud uppstöta gas ur magen gm munnen. VarRerV 8 (1538). När en effter måltijdh rapar. BOlavi 32 b (1578). Stegh (den druckne prästen) sedan på predikstolen, ther han stod (salva venia) och räpte. VDP 1656, s. 282. Jag beder om förlåtelse .. at jag rapar i Fruns presans. Stagnell Banquer. 72 (1753). Nog är det du som rapar magstinnast i kväll efter kalaset. Hemmer Kokko 51 (1920). — jfr IN-RAPA. — särsk.
a) i ordspr., ordstäv o. talesätt. När bonden är mätt, rapar han. Ström SvenskOrdspr. 243 (1926). Vem rapar ej med den han äter hos. Hedenvind-Eriksson Hjul. 239 (1928). Nu sköt ja spjälle, sa sotar'n när han rapa. Nilsson Bar. 71 (1934).
b) med sakligt subj. (betecknande mun, strupe, tillf. äv. mage o. d.). Schroderus Comenius 292 (1639; om mage). Glas skrällde .. strupar rapade. Didring Malm 1: 198 (1914).
c) med obj.
α) i uttr. rapa ngn i ansiktet, rapa så att uppstötningen kommer mot ngns ansikte. Att vända mig mot värden och rapa honom i ansiktet. Nyblom Österut 51 (1908). GbgMP 1949, nr 14, s. 6.
β) (numera bl. mera tillf.) gm rapning(ar) stöta upp (gas o. d.), rapa upp (ngt); äv. bildl.; särsk.: upprepa, ”dra” (ngt) på nytt. Patienten .. rapar en stinkande anda. Acrel Sår 173 (1745). ”Rapa filosofi” = haspla ur sig en i hast inlärd approbaturskurs i filosofi. Landsm. XVIII. 8: 34 (1900; studentuttryck från Uppsala). Exempelvis rapas ju den gamla lögnhistorien om (osv.). Hedén 5: 46 (1915). jfr: Mjölgröt äts och bränvin rapas (i norden). Leopold 2: 387 (1815).
d) (tillf.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. i utvidgad anv.: som karakteriseras av l. tar sig uttryck i l. frestar till rapningar. En känsla av rapande övermättnad. Hellström Kärlek 129 (1942).
e) ss. vbalsbst. -ning, om handlingen att rapa (en l. flera gånger); äv. konkret: gas o. d. som uppstötes, då man rapar. Rapning är intet annat än thet wädher som tränger sigh vp aff maghan medh rapande genom munnen. BOlavi 55 b (1578). The mjältsiukas sura Rapningar och Vpkastningar. Aken Reseap. 85 (1746). Slutligen visade den gamle dock tecken till mättnad genom en ljudlig rapning. Mörne Elef. 132 (1931). Han gillar ölet, han ger till en njutningsfull rapning. Moberg Rid 72 (1941). särsk. (†) bildl., om prat i vädret, ”snack”. G1R: 29: 41 (1559).
Särsk. förb. (ofta ngt vard.): RAPA UPP10 4 l. OPP4. gm rapningar stöta upp (gas o. d.). Hiärne Suurbr. 188 (1680). Hålles barnet upprätt under dessa pauser (i digivningen), rapas luften upp, och barnet blir åter lugnt. Jundell Barn. 2: 42 (1927). —
Avledn.: RAPAN, f. [fsv. rapan] (†) rapande, rapning. Helsingius (1587). Wollimhaus Ind. (1652). jfr: Då magen är sjuker, då är kroppen tunger, .. och utblåster, och munnen vill alltid gäspa och gapa och vara öppen, och där går ut full och ond rapan. Grimberg SvFolk. 1: 592 (1913; fsv. orig.: rapan). —
Spoiler title
Spoiler content