SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1956  
RAPPLA rap3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(rap- 17751801. rapp- 1787 osv.)
Etymologi
[sv. dial. rappla, smattra, rabbla, pladdra m. m.; jfr nor. rapla, pladdra, klappra, ävensom t. rappeln, klappra m. m., samt RABBLA, v.1, RAPA, v.1; av ljudhärmande urspr. — Jfr RAPELHANE, RAPPELSKÄLLA, RAPPLIG]
1) (föga br.) jäg. om missnöjd l. förbittrad tjädertupp (l. rackelhane): avge ett karakteristiskt grymtande läte, ”skära näbb”; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., om detta läte. Rapplandet höres ej sällan på Tjäderlekar, helst när Tjädrar höra andra medtäflare knäppa i trädtopparna. VetAH 1787, s. 203. Ett rapplande läte. Nilsson Fauna II. 2. 1: 73 (1828). Därs. II. 2: 79 (1858; om rackelhane). Rosenius SvFågl. 3: 318 (1930).
2) (numera bl. i vissa trakter) pladdra, rabbla. En enfaldig karl af Medicus .. som förut hade raplat några dåragtigheter emot Dissertat(ionen) om Qvassia. JJFerber (1775) hos Linné Bref I. 6: 80.
Särsk. förb.: RAPPLA UPP10 4. (i vissa trakter) till 2: rabbla upp. Gravallvarliga killar .. (står) och rapplar dagarna i ända upp en massa. SvD(A) 1949, nr 183, s. 6 (i fråga om dagsnyheter i radio).
Spoiler title
Spoiler content