RAST ras4t, sbst.4, i bet. 1 r. l. f., i bet. 2 n.; best. -en, ss. n. -et; pl. -er32, ss. n. =.
Etymologi
[sv. dial. rast, f. (i bet. 1) l. n. (i bet. 2); jfr sv. dial. rast, m., söm på skor, kant på skosula, ränna i is för nedsättning av fisknät, saumrast, m., sulkant utanför sömmen på sko, (tjocklek av) kant på skosula m. m., sömrast, n., fog mellan bordläggningsplankor; jfr äv. nor. dial. rast, f., rad l. räcka (t. ex. av plantor i trädgård l. av stenar i mur l. av kärvar på åker), strimma av skum i kanten av en ström, rast, f. o. m., busk- l. ljungbevuxen jordrygg, røst, f., rad av vågor i en ström, av ström upprörd del av hav, isl. rǫst, f., malström, strömvirvel; möjl. till den rot som föreligger i RAD, sbst.1 — Jfr RASTSKED]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) jämförelsevis smal slätt l. plan avsats mellan en sjös strand o. en därinnanför uppstigande bärgvägg, strandterrass l. dyl.; äv. om en gårds andel i sådan slätt l. avsats. Mellan sjön (Vättern) och den bergstupning deruti springan uppkommit ligger en liten rast, tillräcklig för en ringa torplägenhet. Allvin Vista 10 (1859). Solstrålningen reflekteras från .. (Vätterns) yta upp emot bergväggen och gör ”rasterna”, som den smala slätten kallas, till en sannskyldig drivbänk. JönkP 1938, nr 158, s. 4.
SAOB
