SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1956  
RECEPTAKEL re1säpta4kel l. res1-, l. -ep-, n.; best. -klet; pl. -kler.
Ordformer
(-tacle 1822. -takel (-c-) 1811 osv.)
Anm. Stundom, i sht i fackspr., användes den lat. formen receptaculum. Pfeiffer (1837; i bet. 2), 3NF 7: 296 (1927; i bet. 2), Swensson Willén 231 (1937; i bet. 1).
Etymologi
[jfr t. rezeptakulum, eng. receptacle, fr. réceptacle; av lat. receptaculum, förvaringsrum, behållare, till supinstammen i recipere (se RECIPIERA)]
1) (numera bl. tillf.) kärl l. behållare vari ngt uppsamlas l. förvaras o. d.; särsk. bildl., om ngt som tar emot l. uppfångar ngt. Polyfem IV. 6: 2 (1811; bildl.). Vårt öga är ett ganska inskränkt, svagt receptacle för denna kraft (dvs. ljuset). Ehrenheim Phys. 1: 313 (1822). Han, Jesus, borde äras såsom receptaklet för Kristus (enl. gnostikerna). Rydberg KultFörel. 6: 307 (1888).
2) bot. om stamdelen hos en blomma, blomaxel; äv.: blomställningsaxel; äv. om den del av en kryptogam (alg, svamp, mossa l. kärlkryptogam) som bär könsorgan l. sporangier. 2NF 9: 76 (1908). BotN 1924, s. 5. 2SvUppslB (1952).
3) [efter nylat. receptaculum seminis] zool. hos vissa djur (t. ex. plattmaskar, blötdjur, insekter) förekommande säckformig utbuktning på äggledaren, där vid kopulationen spermat från hannen upptages. SvUppslB (1935).
Spoiler title
Spoiler content