RECITATION re1sitaʃω4n l. res1-, äv. -atʃ-, l. 0104, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. rezitation, eng. recitation, fr. récitation; ytterst av lat. recitatio (gen. -ōnis), uppläsning, vbalsbst. till recitare (se RECITERA)]
1) (numera knappast br.) motsv. RECITERA 1: uppläsning (som icke sker utantill l. med särskilda konstnärliga anspråk o. d.); anträffat bl. i anv. som närmar sig 2. Hagström Herdam. 2: 111 (cit. fr. c. 1642). Angående Recitationen och uttalet (vid predikan), så bör man därvid behålla sit naturliga och vanliga mål. Rydén Pontoppidan 304 (1766). Den gamla recitationen af ett hufvudstycke med Lutheri förklaring uti exordiet af predikan. Wahlfisk KatUnd. 53 (1889).
2) [specialanv. av 1] motsv. RECITERA 2: mer l. mindre konstnärlig o. uttrycksfull uppläsning (ofta ur minnet), deklamation (se d. o. 3). All Theatralisk recitation är tal. Alt tal bör vara naturligt. Kellgren (SVS) 5: 362 (1791). Sker läsningen med skriften för ögonen, så heter den innanläsning .., annars utanläsning (”recitation”). Noreen VS 1: 43 (1903). Även i radio blev det litterära läsdramat mera recitation och deklamation än spel. Radiolyssn. 1927, nr 25, s. 6.
4) (†) motsv. RECITERA 4: (kritisk) redogörelse; recension. Magist:r Billmarck gaf in .. en recitation Aboa Literata. BokvGP 6 (1719). Upläste Hr Mag Bilmarck sin recitation öfwer Hr biskop Svedbergs Hedersförswar. Därs. 24 (1720).
(3) -MELODI. mus. melodi för liturgisk textläsning, lektionston. Judiska recitationsmelodier. 3NF 2: 697 (1924). —
(2, 3) -SÄTT, n. Det egendomliga .. recitationssätt, hvarpå de lapska sångerna framföras. Norrl. 3: 7 (1906). —
