REDAKTOR redak3tor2, stundom 040, m.; best. -n; pl. -er re1daktω4rer l. red1-.
Etymologi
[jfr t. redaktor, eng. redactor, nylat. redactor; till lat. redigere (se REDIGERA). — Jfr REDAKTÖR]
(i fackspr., företrädesvis i fråga om ä. förh.) man som redigerar (se REDIGERA 5, 6) ett visst (litterärt) stoff l. som ordnar o. sammanfogar olika skrifter l. urkunder till en helhet o. d., redaktör. Endast äro (1Mos.) 7: 7—9 troligtvis ett harmonistiskt tillägg af hopfogaren, ”redaktorn”. UVTF 12: 108 (1875). KyrkohÅ 1927, s. 10.
