REDKAM re3d~kam2, sbst.2 (sbst.1 se sp. 541), r. l. m.; best. -kammen; pl. -kammar ((†) -or BoupptSthm (: Redekambor)).
Ordformer
(red- 1674 osv. rede- 1640—1669. — Se för övr. KAM, sbst.2)
Etymologi
[sv. dial. redkam(me); jfr d. (dial.) redekam; sannol. av mlt. rēdekam, rīdekam (l. av lt. redekamm, ree(d)kamm), sannol. samma ord som t. rietkamm, riedkamm, vävsked; förleden är i så fall mlt. rēt, reit (motsv. t. ried, se REDD, sbst.4), men har (både i sv., dan. o. lt.) anslutits till REDA, v.1 (i bet. 5)]
vävn. vävsked; numera bl. om redskap som till konstruktionen mer l. mindre överensstämmer med en glesare vävsked (dvs. består av en långsmal (trä)ram med jämförelsevis glest sittande, mellan ramens långsidor anbragta pinnar l. stavar) o. som användes för att hålla isär varptrådarna vid bomning; förr möjl. äv. om skaft i vävstol; jfr REDSKED.(Lat.) Licium, ... (Sv.) Wäfsolf, wäffskafft, redekamb. Linc. Tt 5 b(1640). Sex par Templer (dvs. spännare) och 3 Redekambor. BoupptSthm 1669, s. 996, Bil. 1: p(a)r väfstolar med Klofva (dvs. slagbom) och redKam. BoupptRasbo 1765.Ett redskap, kallad redkam, användes (vid bomning). Ekenmark Hb. 12(1820). 2NF 33: 55(1921).
