SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1956  
REDLIG re3dlig2, äv. (utom i vissa trakter bygdemålsfärgat numera bl. med ålderdomlig prägel, i sht i vitter l. högre stil) REDELIG re3delig2, adj. -are. adv. = (†, Helsingius (1587), VDAkt. 1656, nr 168), -A (numera bl. ngn gg starkt arkaiserande, ArbogaTb. 3: 333 (1522), Melin Patria 5 (1915)), -AN (†, OxBr. 12: 177 (1615), Därs. 227 (1626)), -E (†, G1R 1: 159 (1523), HH XXXIII. 1: 276 (1563)), -EN (G1R 1: 155 (1523) osv.), -T (Verelius 99 (1681) osv.).
Ordformer
(re- 1535. red- (reed-) 1619 osv. redde- 1655. rede- (reede-, redæ-) 1522 osv. reder- 16471943 (bygdemålsfärgat). räde- (ræ-) 15241559. -li 1673 (i vers). -lig (-ligg) 1522 osv. -ligienn, adv. 1588. -lin, adv. 1721 (i vers). — n. sg. -ligit (-ligi(j)tt, -et, -ett) 15241757. -ligt 1680 osv.)
Etymologi
[fsv. redheliker, adj., redhelika, redholeka, adv., sv. dial. redeli, räidli(ger); jfr fd. redeligh (d. redelig), nor. dial. reideleg, isl. reiðuligr, behaglig, fördelaktig, reiðuliga, adv., redligen; sannol. av dubbelt urspr., dels (i bet. 1, möjl. äv. i bet. 2 o. 3) inhemsk avledn. av REDA, sbst.1, l. av REDA, adj. (l. REDE, adj., l. REDO, adj.), dels (särsk. i bet. 5 o. 6) av mlt. redelik, förnuftig, rättmätig, vederbörlig, ärlig m. m., motsv. fht. redilīh, förnuftig (t. redlich), avledn. av det ord som föreligger i mlt. rede, fsax. reðia, fht. redia (se den etymologiska avdeln. under REDA, sbst.1 4); formen rederlig sannol. beroende på invärkan från hederlig]
1) (†) om person: färdig, till reds; jfr REDA, sbst.1 3, o. REDO, adj. 1 a α, REDBAR, adj.1 1, REDIG 1 Eder schriffuelse, lydandis vm konungh Cristernn att hann redheligh medh enn hop skip och Folch i Hållandh eller alredho åfflupen är till att giöra inn fall wdi desse try riche. G1R 7: 437 (1531).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] i fråga om (erläggande l. erhållande av) betalning l. fullgörande av prestation o. d.; jfr REDA, sbst.1 6 a α.
a) ss. adv.: på sådant sätt att betalningen l. prestationen osv. fullgöres l. fullgjorts till alla delar l. helt tillfredsställande; på ett fullt tillfredsställande (o. lagenligt) sätt (o. enl. föreskriven l. hävdvunnen ordning), stundom: vederbörligen; ofta svårt att skilja från o. numera bl. med mer l. mindre tydlig anslutning till 6 d α. G1R 1: 36 (1522). Ke[n]ness Jak hwst[rv] c[ri]sstin mik haffwa redheliggha opbwridh fførde pæni[n]ga. ArbogaTb. 3: 333 (1522). At thenne brefwijsare Nils Anderson oss redeligen antwardat hafuer iv. løduge marck silf. G1R 1: 155 (1523); jfr 6 d α. Medh löhnen står iagh ey igen / Then skolen j redeligh få. Messenius Swanhuita 48 (1613). Hvar och en (av kronans kreditorer) betalades redeligen, så långt görligt var. Schönberg Bref 3: 339 (1788). (Riksdagsmannen) Håkan Olsson som redligt betalat sin biljett (till teaterföreställningen), förstod icke att man skulle tacka nationalaktörerna för att de varit så goda och tjenstgjort. Strindberg NRik. 172 (1882). Hos allmogen har vandrarna alltid redligen gjort rätt för sig genom betalning. TurÅ 1945, s. 281.
b) [jfr a] (†) om betalning: som erlägges l. erlagts till alla delar (o. på ett fullt tillfredsställande sätt); vederbörlig l. skälig (jfr 5); äv. om pänningar: som utgör full betalning för ngt. At han .. för redheligha peninga läte migh henne (dvs. grottan) 1Mos. 23: 9 (Bib. 1541; Luther: Vmb ein redlich gelt; Bib. 1917: Mot full betalning). Bekennes Jag mig haffua Bekommith Min Redelige Betalning. Rääf Ydre 1: 355 (i handl. fr. 1599). Alle .. (vägfarande) skole efter (skjutsfärds-)ordningen wara plichtige att sökie taverne och där sökie fordenskap för en redelig betalning. RA II. 2: 250 (1617).
3) [jfr motsv. anv. i fsv. o. i sv. dial. samt i fd.] (†) som utmärkes av l. sker l. utföres med (ordning o.) reda l. begriplighet l. tydlighet; redig l. klar l. tydlig l. (lätt)begriplig; stundom svårt att skilja från 6 e; jfr REDA, sbst.1 6 b. Strax öpnadhes .. (den dövstummes) ören och hans tungos band wort löst, och taladhe redeligha. Mark. 7: 35 (NT 1526; Bib. 1917: redigt och klart). Huad såsom årligen .. öffuer bliffuer, ther opå skall eth bestendigt och redeligit jnuentarium giort bliffua. CivInstr. 5 (1541). Thet är ingen så slett och ringa konst, kunna clarliga och redeliga lära andra. LPetri KO 81 b (1561, 1571). Min sÿn (är) så försuaghat att iagh icke kan see redeligh mina egna bokstäffuer som iagh skrifuer. VDAkt. 1656, nr 168. Serenius (1741).
4) [jfr 2 a] ss. adv., i fråga om köp l. försäljning l. åtkomst l. tävlingskamp o. d.: på ett sätt som är i enlighet med föreskriven l. hävdvunnen ordning l. fastställda regler o. d., på riktigt l. vederbörligt l. lagligt sätt; stundom övergående i o. numera bl. (tillf.) med anslutning till 6 d α; förr äv. i fråga om skuldförhållande, i uttr. redelige vara ngn ngt skyldig, vara skyldig ngn ngt ss. en skuld som man icke kan resa några (rättsligt vägande) invändningar mot. OPetri Tb. 26 (1524). Hwar och nw någhor kempar, han krönes icke vtan han redheligha kempar. 2Tim. 2: 5 (NT 1526; Luther: redlich; Bib. 1917: efter stadgad ordning). cxx (dvs. 120) gyllene .. som benemde joachim sa[m]ma reimer redelige skyllig war ept[er] hans egh[e]n beke[n]nelse. OPetri Tb. 177 (1527). Han hade redeliga ko[m]met til huset, j goda ma[n]na nærware køpt th[et]. Därs. 313 (1529). Att .. seliaren må schyldigh wara att hemmulla kiöparen det han reddeligen af hånom kiöpte. RARP V. 2: 271 (1655).
5) [jfr motsv. anv. i fsv. o. mlt.; jfr 2 a, 4] (†) allmännare: som är i överensstämmelse med rätt l. billighet l. med det som är l. betraktas ss. riktigt; rättmätig; rätt, riktig; skälig, tillbörlig; (väl)grundad; äv.: rättvis; ofta svårt att skilja från 6 d. Nær köpslagenen brukadis al enesth wthij köpstæderne Szom wel boorde thaa kwnne man haffua ther tiilsyn om al tingh redeliga tiil ginge. G1R 1: 274 (1524); jfr 4, 6 d α. Därs. 2: 22 (1525). Tu (Gud) beredher hwadh redeligit är, tu skaffar doom och rett i Jacob. Psalt. 99: 4 (öv. 1536; Bib. 1917: du håller rättvisa vid makt). Än thå .. (marsken Torgils Knutsson) giorde redeliga noogh sin vrseght (i fråga om de mot honom framställda beskyllningarna), så wardt han doch intit hörder. OPetri Kr. 107 (c. 1540). Itt redhelighit swar, är såsom itt liwfft kyssande. Ordspr. 24: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: ett rätt svar). Then som för en godh och redhligh orsaak skull haffuer bekommet orloff. Linc. M 3 a (1640). (Tidigare uppfattades puritanismen ss. hyckleri) En redligare uppfattning af denna religiösa riktning har på den senare tiden gjort sig gällande. Forssell Stud. 1: 13 (1866, 1875); jfr 6 d. Tvenne .. (på lågtyska avfattade) bref .., hvari Gustaf (I) lofvar att betala Herm. Israels räkning och säger sig hafva funnit den ”redlig”. Dens. Hist. 1: 137 (1869; t. övers.: redlich). — jfr OREDLIG.
6) [jfr 5] redbar (se REDBAR, adj.1 6) l. hederlig l. rättskaffens l. samvetsgrann o. d.
a) som ngn kan acceptera l. begagna med bibehållen heder l. ära, som icke går ngns ära för nära, hederlig (se d. o. 7); som man icke behöver skämmas för; om vinst, lön, underhåll, pris o. d.: som med hänsyn till storlek l. kvalitet o. d. fyller rimliga anspråk, anständig, hygglig, hederlig (se d. o. 5); äv. (om pris): moderat; numera nästan bl. (mera tillf.) närmande sig d α, ss. adv.: på ett sätt som motsvarar billiga anspråk o. som man icke behöver skämmas för. Ath wij .. mykit redeligare köp paa salthit haffwa her j riikit æn the j riighe eller ræffwel. G1R 1: 277 (1524). Och haffuer H. K. M:tt loffuat 20 pro cento, hvilken och ähr en redeligh vinst. OxBr. 3: 144 (1628). Om någre wisse affnämare till kopparen wore .. att bekomma, som .. för ett redeligit prijss all den koppar sin kooss togo, som här .. kan wara till att mista. HSH 28: 17 (1634). Efter thet arbetaren är sin löön wärd, så skole scholemestare medh itt redhelighit vnderhåld försörgde warda. Rudbeckius Kyrkiost. 46 (c. 1635). (Adeln önskade) att man kunde erholla och Nå en lidelig redelig fredh. RARP 3: 19 (1638). (Hamletföreställningen) gjorde .. sin avsedda verkan, kanske inte i högpotens, men redligt och riktigt, trots nedskärningarna. DN(B) 1953, nr 266, s. 9. — särsk. (numera bl. ngn gg tillf., i sht arkaiserande) som är sådan den bör vara l. som gör skäl för benämningen, ordentlig (se d. o. 3); riktig, rejäl; förr äv.: präktig, ståtlig, fin (jfr HEDERLIG 6). Nu så rider jag till mitt konungaslott, / Som bygdes med redlig kristall. SvForns. 2: 212. Man kan icke baka een redelig kaka af all den rog iag bekommer. VDAkt. 1664, nr 65. Ätter i fiol wäxte intet Höö, / Därföre mång redelig Märr ligger döö. Tidfördrijf A 3 a (c. 1695). Att låta slå ut redligt stångjärn till det minsta 4 och en half aln långt. NoraskogArk. 5: 83 (1904).
b) (†) om ämbete l. tjänst: som är förenad med gott anseende; som man har heder av. BraheBrevväxl. 1: 1 (1637). Iagh .. nödgas min Son Nicolaum GyllenStålpe bort förskicka, der han kunde vthi nogon redelig tienst sitt ährlige bröd förtiena. Därs. II. 1: 168 (1660).
c) (†) om namn l. rykte: fläckfri, otadlig. Ehrlige män af ett gådt och redeligit rychte. RARP 4: 250 (1626). Frese VerldslD 59 (1717, 1726).
d) om handling(ssätt) l. värksamhet l. yttrande l. tanke l. känsla o. d.: som visar l. utmärkes av (moralisk) oförvitlighet (o. rättskaffenhet); ofta: som utmärkes av frånvaro av list l. bedrägeri l. förställning l. falskhet o. d., uppriktig, ärlig, sann, allvarlig, sveklös; uppriktigt l. allvarligt menad; hederlig (se d. o. 8); utan bestämd avgränsning från 5; jfr f ζ. Ha redliga avsikter, särsk. om man som uppvaktar en kvinna i avsikt att gifta sig med henne. Ath j skolen göra thet redhelighit är. 2Kor. 13: 7 (NT 1526; Bib. 1917: gott). The rettferdighas tanckar äro redhelighe, men the ogudhachtighas anslagh äro bedragherij. Ordspr. 12: 5 (Bib. 1541). Agricola .. bleff icke strax marterat för hans redelighe Wandel och höghe Dygder skuld. Schroderus Os. 1: 229 (1635). Hjärtats förkrossande, hvarigenom .. et redeligt hat til alla synder verkas i thet samma. Rönigk Fresenius 36 (1753). Han väntade mer af elaka konster än af redlig kamp. Strinnholm Hist. 5: 306 (1854). Redlig pliktuppfyllelse. Malmberg Fiskebyn 32 (1919). (†) At dra en redlig tår (dvs. fälla uppriktiga tårar). Wallenberg (SVS) 1: 70 (1774). — jfr BOTTEN-, O-REDLIG. — särsk.
α) ss. adv. (jfr β, γ): på ett (moraliskt) oförvitligt (o. rättskaffens) sätt; hederligt; särsk.: uppriktigt l. ärligt l. allvarligt l. sveklöst; stundom: plikttroget; äv.: på ett sätt som överensstämmer med hederns krav, så som det anstår en hederlig man (l. kvinna); äv. övergående i bet.: på sådant sätt att man gör rätt för sig (o. icke faller andra till last). G1R 1: 159 (1523). Han (dvs. Levi) wandradhe fridhsameligha och redheligha för migh (dvs. Gud). Mal. 2: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: redligt). (Överbringaren av brevet) ähr .. een trygg man. Ther min herre hafver någon verf hiit, hoppas mig han them redeligan verfva. OxBr. 12: 227 (1626). Dhen som redeligen handlar, han blijr fulle nampnkunnigh, fast han bodde i ödemarken. Grubb 682 (1665). Allom .. (som) kunna försörja sig och the sina redeliga, är .. lofligit att träda i ächtenskapet. KOF 3: 83 (1682). En sann vän smickrar aldrig; men han menar så mycket mera redligt. Carlén Repr. 317 (1839). Det löfte han gav sin döende far hade han redeligen hållit. Persson Björnh. 144 (1918). (Han) kände det, som om han nu hämnats redligen och avtvått sin skam. Browallius Byväg. 112 (1934).
β) (numera bl. ngn gg tillf.) om handlingssätt o. d., övergående i bet.: hedervärd, berömvärd; särsk. ss. adv.: berömvärt o. d., äv. i fråga om strid o. d.: tappert l. modigt l. manligt, utan att tveka l. dra sig tillbaka o. d. The vnge män som för stadhenom stodho, waarde sigh redeligha. 2Mack. 12: 27 (Bib. 1541; Apokr. 1921: gjorde tappert motstånd). Then som prijsligen (redeligen, berömligen, lofligen) handlar, (förtjänar) Roos. Schroderus Comenius 870 (1639). Emedan .. (den svenske kaptenen) böd til at wärja sig och sin post redeligen och the danske såge sig intet med wapen kunna utretta. Spegel Dagb. 117 (1680). Krono-Godsen, som warit förlänte til en belöning för et redeligt förhållande. HC11H 9: 107 (1697).
γ) (†) i uttr. redliga sint, = REDLIG-SINNAD; anträffat bl. substantiverat. Bellman (BellmS) 2: 161 (1775, 1791: de redliga sinta).
e) [jfr d, 5] som utmärkes av omsorgsfullhet o. noggrannhet; redbar (se REDBAR, adj.1 6 d); särsk. ss. adv.: omsorgsfullt l. samvetsgrant o. d.; med allvar o. noggrannhet; numera bl. (mera tillf.) med mer l. mindre tydlig anslutning till d (α); förr äv. (ss. adj., om ämbete): omsorgsfullt l. samvetsgrant skött. Gör en euangelisks predikers werk, fly (dvs. laga) thet så ath titt embete redhelighit finnes. 2Tim. 4: 5 (NT 1526; Luther: richt deyn ampt redlich aus; Bib. 1541: vthretta titt embete redheligha). The hade thenna saack redeliga vthransakadt. Svart G1 110 (1561). (De unga må) redeligen läsa, at när the .. (i kristendomens huvudstycken) tilsporde blifwa, kunna swara ther til. Rudbeckius Luther Cat. 27 (1667). (Synemännen) böra .. redeligen efterse, huru vida Arrendatorerne .. fullgjort hwad de sig åtagit. PH 8: 64 (1765). Hållen redeliga vakt, / att fienden ej kommer och får oss i sin makt! Melin Patria 5 (1915). Årsboken Västerbotten innehåller redliga bidrag om Skytteanska skolan i Lycksele av J. E. Nyman. DN(B) 1953, nr 118, s. 3.
f) [jfr motsv. anv. i y. fsv.] om person (stundom äv. om sammanslutning av personer, i sht förr äv. om stad med tanke på dess invånare): som (resp. vars medlemmar l. invånare) för(a) en redlig (i bet. d) vandel; som handlar (l. tänker) redligt (se d α); (moraliskt) oförvitlig; rättskaffens, rättrådig, rättfärdig; rättänkande; redbar (se REDBAR, adj.1 6 e); hederlig (se d. o. 8); särsk.: ärlig l. uppriktig l. sveklös; stundom: plikttrogen; förr möjl. äv. (motsv. a): måttfull l. hovsam l. anständig (med hänsyn till prissättning på varor); äv. substantiverat. Redlig i sin vandel, i affärer. Varer redelige vdi then del i haffue sælie paa thet i moge faa rædeligit köp i gæn vtaff köpmennena. G1R 1: 250 (1524). The redelige skola boo j landena. SalOrdspr. 2: 21 (öv. 1536; Bib. 1917: de redliga). Thetta är then redheligha och troogne stadhen j Israel. 2Sam. 20: 19 (Bib. 1541; Luther: redliche). Jag skal och wara Hans Kongl. Maij:t .. en huld, trogen och redelig Tienare och Undersåtare. Kyrkol. 21: 2 (1686; i biskopsed). Redlige broder! Beskow (1841) i 3SAH XXXVII. 2: 67 (i ingress i brev till Atterbom). (Ordenssällskapet) Redliga Förbundet var icke så förnämt som Svea-orden och Redlige Svenskar. Lundin o. Strindberg GSthm 456 (1881). Hellström Malmros 301 (1931). (†) Att wi alle samptlige slechten tillhopa [komma] .. och haffve så gode redelige aff adell derhos .., att hvar och en må rett wederfaras. VgFmT II. 6—7: 116 (1587). jfr: Den ärlige vill icke bedraga; den redlige bedrager icke i handel och vandel. Den sednare handlar utan svek, och den förre tänker äfven ädelt. Lidbeck Anm. 337 (1798). — jfr BOTTEN-, O-REDLIG. — särsk.
α) i ordspr. Reedligh roosar sigh sielff. Grubb 682 (1665). Reedeligh man blijr fulle känder. Därs.
β) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: skötsam, ordentlig; förr äv. övergående i bet.: dugande, duglig. Söök tigh vp jbland alt folckit redheligha män, the som fruchta Gudh. 2Mos. 18: 21 (Bib. 1541; Luther: redlichen; Bib. 1917: dugande). (Jag) haar nekat thesse goda Herrar, / Skickelige Män och redelige Karlar, / Och i then staden vthwalt migh en, / Then som är suddigh och aldrigh reen. Bedlegr. 29 (1647). Att han var redelig och skickelig i sitt värv och icke någon ölhund eller spelare. Gripenberg Kallas BarbT 39 (1924).
γ) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: samvetsgrann; i uttr. redlig (i) att göra ngt, samvetsgrann då det gäller att göra ngt. Man måste vara redlig i att bevara en hemlighet. Nordforss (1805). Han är redelig att hålla sina löften. Dens.
δ) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. bestämning till personbeteckning som klassificerar ngn ss. tillhörande viss kategori, övergående i bet.: som värkligen är l. med rätta kan betecknas ss. det som huvudordet anger (o. som har sådana egenskaper som man därigm kan kräva); stundom: riktig; jfr a slutet. Att ingen .. (i städerna) lijdes som icke är anten besittin Borgare, redelig giäst annorstädes boendes, eller Tiänstedrängh eller Pijga. LReg. 204 (1635). (Den nykomne mästaren) skal hafwa bewijs ifrån Staden thersammastädes .., at han en redelig Mästare är. Stiernman Com. 3: 744 (1669). Kommen ihåg, barn, att I intet ären några vanliga bönderbarn, utan hederliga och rederliga tolvmansbarn! Carlsson GlestGård. 213 (1943).
ε) (†) i uttr. redlig i dryckom, som icke sviker i dryckjom, som icke säger nej, då det gäller att dricka. Bellman (BellmS) 4: 46 (1769).
ζ) i utvidgad anv., om ngns hjärta l. sinne(lag) o. d.: som utmärkes av l. visar hederlighet l. ärlighet o. d.; äv. om ngns panna o. d., stundom äv. om ngns hand: som vittnar om l. ger uttryck åt l. ger intryck av hederlighet l. ärlighet o. d.; jfr d. Lucidor (SVS) 309 (1673). I dag räckom hvarandra den redliga handen: kanske i morgon är hon kall. Wallin 1Pred. 2: 478 (c. 1830). Knappt en enda rynka hade ännu plöjt sin fåra i den öppna, ljusa och redliga pannan. Topelius Fält. 2: 236 (1856). Han kände sina soldater och deras ärliga och redeliga sinnelag. Väring Kat. 60 (1942). — särsk. [möjl. utgående från 3] (†) övergående i bet.: behärskad l. sansad. Pyrame, wilt tu min broder wara, / detta narry (dvs. kärleken till Tisbe) moste du låta fara. / Haf itt redeligit modh och sinne, / lätt tigh ey så löss befinne! Asteropherus 26 (1609).
7) [jfr 6 a] (†) om person med tanke på klädsel: snygg, proper. Hon var .. / redeligh i sin dräckt, doch skeer på det ärliga gambla Manneret. Stiernhielm Herc. 209 (1648; uppl. 1658, 1668: Renlig i drächt).
8) [jfr t. redlich, av äktenskaplig börd; jfr äv. lat. ingenuus, friboren, ärlig] (†) friboren; äv. (om härkomst): (äkta) adlig. Spårens fru sade, att han icke än hade fulkomligh besked beuist, att han uar af godh adell. Han sade sigh wara af redeligh härkomst. ConsEcclAboP 491 (1661). Verelius 75 (1681).
9) i utvidgad anv. av (5 o.) 6, ss. adv.: grundligt, kraftigt; värksamt; med besked l. kläm, friskt, duktigt; äv.: riktigt, ordentligt (se ORDENTLIG 4); numera nästan bl. (ngn gg tillf.) med nära anslutning till 6 d α, i sådana uttr. som redligen förtjäna l. bevisa ngt, förtjäna l. bevisa ngt på ett sätt som icke lämnar rum för tvivel (på ngts rättmätighet l. sanning o. d.), ”ärligen” förtjäna ngt osv. Min Præceptor .. hafwer sagdt, .. at thet skulle ångra migh .., thet iagh vthi min vngdoms tijdh hafwer warit så oflijtigh: Hwilket migh nu redeligen wederfars. Schroderus Dress. 208 (1610); möjl. till 5. En Munk .., then ther en gammal Krigzman warit hade .., strax j första Dust Holstenern redeligen af Hästen satte. Tempeus Messenius 176 (1612). Wij .. tänckie icke ens ther vppå, at wij sielfwe äro Styckeskalckar, hwilke Straffet redeligen förtient hafwa. Rudbeckius Luther Cat. 79 (1667); möjl. till 5. (Ett visst läkemedel) purgerar både ofwan och nedan, och drifwer Matkar redeliga. Lindestolpe Matk. 58 (1714). Om någon är villig att äta ihjäl sig för sitt folk, så är det .. (konungen), det har Han redeligen bevisat (gm att deltaga i festmåltider). Agrell Sthm 19 (1892). (Han) låter tala vid Kungen, som redligt skrupensar upp Fr(iesendorff). Wachtmeister AntBr. 140 (1915). — särsk. (†) övergående i bet.: skickligt, utmärkt, väl. (Olav Tryggvason) Kunde .. och så redeliga fara med Härfärd, som hann lengie hade warit derwijd. Reenhielm OTryggw. 25 (1691; isl. orig.: næfrliga, lat. texten: adcurate).
Ssgr: A: (6 f) REDLIG-BEFUNNEN, p. adj. (ålderdomligt, mera tillf.) som befunnits redlig. Säkra, pröfvade och redligbefunna kunder. Wranér Gullvifv. 56 (1904).
(6 d γ, f ζ) -SINNAD, förr äv. -SINT, p. adj. (redlig- 17091833. redligt- 1852) (numera knappast br.) som har redligt sinne, redlig (till sitt sinne); äv. substantiverat. Brenner Dikt. 1: 166 (1709, 1713). Turkosen .. / Betecknar med sit blå en ren och redlig sint. Därs. 261 (1713). Hwasser VSkr. 1: 47 (1852).
B (†): REDLIGT-SINNAD, se A.
Spoiler title
Spoiler content