REFORMERT re1formær4t l. ref1-, l. -e4rt (reforme´rt Weste; refårrmért Dalin), p. adj.; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr d. reformert; efter t. reformiert, p. pf. av reformieren (se REFORMERA)]
som har avseende på den riktning (l. de riktningar) inom protestantismen som grundlagts av de schweiziska kyrkoreformatorerna Calvin o. Zwingli; som bekänner sig till l. tillhör l. är typisk för den (resp. de) av Calvin o. Zwingli grundade riktningen (l. riktningarna) inom protestantismen; ofta motsatt: lutersk. De reformerta kyrkorna. Den reformerta läran. Benzelius Anecd. 31 (1713; möjl. substantiverat). PH 1: 134 (1720). Personer af någon annan fremmande Lära, än den Reformerta, kunna ej vara Riksdagsmän. RO 1810, § 18. Den reformert färgade frikyrkorörelsen. VKyrka 2: 330 (1917). — särsk. i substantivisk anv.; särsk. i uttr. de reformerta, de som tillhöra (ngn av) de reformerta kyrkorna, de som bekänna sig till den reformerta läran. Swedberg Lefv. 85 (1729). En fördrefven reformert. Säfström Banquer. Tt 4 a (1754). Med de reformerta utvandrade (från Frankrike) t. ex. den klassiska filologien till Holland och Tyskland. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 395 (1947).
