REGULINISK re1guli4nisk l. reg1-, l. -ɯl-, äv. REGULINSK -i4nsk, adj.
Ordformer
(-inisk 1754—1915. -insk 1768—1877)
Etymologi
[jfr t. regulinisch samt eng. reguline, fr. régulin; avledn. av REGULUS]
(numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) motsv. REGULUS 3; om (stycke av) metall l. metalliskt grundämne: som befinner sig i (mer l. mindre) rent tillstånd; (mer l. mindre) ren; som utgör l. består av (en klump av) ren metall; som gm reduktion (av en metallförening o. d.) l. gm smältning erhållits i form av sådan metall l. metallklump (särsk. vid smältning i degel o. d.); äv.: fri (se d. o. 11 d α); äv. om beståndsdel i metallförening o. d.: metallisk; äv. om metalls osv. form l. tillstånd o. d.: (mer l. mindre) ren l. metallisk l. reducerad. I elden röker den Reguliniska delen (av antimonföreningen) förr af, än den Svafvelaktiga. VetAH 1754, s. 43. De regulinska jernkornen (i meteorstenar) bestå af jern med litet nickel och svafvel. Berzelius Kemi 1: 175 (1808). Jernet finnes .. (i masugnsslaggen) i reguliniskt tillstånd. JernkA 1825, 1: 165. Metallerna förekomma sällan gedigna eller reguliniska .. i naturen. Åkerman KemTechn. 1: 179 (1832). Då en metall icke är förenad med andra kroppar .. säges den vara regulinisk. Almroth Kem. 294 (1834). 2NF (1915).
