REGURGITATION re1gurgit1aʃω4n l. reg1-, äv. -atʃ-, l. 01004, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. o. eng. regurgitation, fr. régurgitation, mlat. regurgitatio (gen. -ōnis), översvämning; vbalsbst. till REGURGITERA]
med.
1) (numera mindre br.) motsv. REGURGITERA 1: regurgiterande; tillbakaflöde; tillbakapressning. Blodens regurgitation til bakre hjertkammarn. VetAH 1800, s. 317. Wernstedt (1935; äv. om tarmgasers tillbakapressning i motsatt riktning mot tarmperistaltiken).
2) (numera föga br.) motsv. REGURGITERA 2: uppkastning av förtärda födoämnen utan egentliga kräkningsrörelser. Sielfvillig regurgitation. Hygiea 1842, s. 296. —
