REHABILITATION re1habi1litaʃω4n l. -bil1-, äv. -atʃ-, l. 010104, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. rehabilitation, fr. réhabilitation; avledn. av REHABILITERA]
handlingen att rehabilitera ngn (l. ngt); upprättelse; i sht jur. om återgivande av tidigare fråndömd rättighet l. värdighet l. om undanröjande av värkan (t. ex. straffpåföljd) av dom i brottmål. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 287 (1812). Denna återställelse (av medborgerligt anseende) eller, som den vanligen kallas, Rehabilitation, är (icke) att anse såsom någon nåd. Schrevelius CivPr. 473 (1853). Knöppel Morg. 76 (1913).
