REKARLAR re3~ka2rar, sbst. pl.
Etymologi
[till ortnamnet REKARNE o. KARL]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) personer (i sht män) från l. inbyggare i Rekarne (i nordvästra Södermanland). Afzelius Sag. 5: 92 (1843). Rekarlarne .. utmärkte sig redan under medeltiden som ett styfsint och stridigt slägte. Torpson Norden 139 (1887).
Ssg (†): REKARLE-VIS, n. i sg. best., om det sätt som är utmärkande för personer från Rekarne l. för deras uppträdande o. d. SvTMusF 1930, s. 69 (1692).
