[jfr t., eng. o. fr. requiem; av lat. requiem (det första ordet i den romersk-katolska kyrkans mässa för de döda, som börjar requiem æternam dona eis, Domine, den eviga vilan giv dem, Herre), ack. sg. av requies, vila, ro, till quies, vila, ro (jfr KVIETISM). — Jfr REKVESERA]
1) den romersk-katolska kyrkans mässa för de döda, dödsmässa, själamässa; äv. dels om olika tonsättningar av denna mässa, dels om körvärk med liknande innehåll. Sigfridi E 1 a(1619). Intet Requiem bleff sungit (över de döda på apostlarnas tid). Schroderus Os. 1: 93(1635). Ett 8-stämmigt requiem av .. (Cavalli) uppfördes enligt hans egen önskan vid hans begravning. Norlind AMusH 300(1921). — särsk. bildl. (Unionskonungarna) hwilke alle nogsampt j sinnet hade att siunga Requiem för the Swenske. Svart Ähr. 55(1560). Var stilla, min själ, en stund / och lyssna bland gula blad / till de släckta lampornas rekviem / i de brinnande lampornas stad. Bergman TrAllt 219(1931).
2) (†) ett slags ställning med bårtäcke l. baldakin o. d. som placerades över en (lik)bår l. (lik)kista o. d.; jfr ROR.(Till katolska kyrkliga föremål hörde) Liusestakar, Blossstakar, Liusakronor, Requiem, thet the haffua plägat kalla Roogh, rundt om kring medh Liusapipor. LPetri Kyrkiost. 35 a(1566).
Ssg: (jfr 1) REKVIEM-, förr äv. REKVIEMS-MÄSSA, r. l. f. (rekviem- 1931 osv. rekviems- 1880) Möller LbMus. 45(1880). Requiemmässa över .. greve Raoul Hamilton. SvD(A) 1931, nr 13, s. 6.
