[jfr t. rekusieren, eng. recuse, fr. récuser; ytterst av lat. recusare, till re- (se RE-) o. causa, rättssak, orsak m. m. (jfr KAUSAL,ACKUSATORISKm. fl.)]
(†)
I. tr. (o. abs.).
1) vägra att ta emot (ett erbjudande) l. att utföra (ett arbete) l. att anta (en befattning) l. att godkänna l. acceptera (ngn l. ngt) l. neka att bevilja (ngn ngt), för kasta, avslå, avvisa, refusera; äv. (enst.): bryta l. slå upp (förlovning); äv. abs. RA II. 1: 31(1611; abs.). Them är tilförenne tree skickelighe pärsoner uthi valet satt ..; men (de ha) them alle recuserat. Hall KultInt. 3(i handl. fr. 1629). Clara Erssd[otter] .. hafuer recuserat och uphäffwit laghlighe troolufningh medh H[err] Nilss Salamontano. Därs. 144(i handl. fr. 1646). När hon recuserade migh dantzet. BraheBrevväxl. II. 1: 77(1655). At jag icke skall synas En sådan höghgunstig offert recusera. VDAkt. 1702, nr 248.Biurman Brefst. 169(1729). Ekbohrn(1904).
2) resa jäv mot (ngn l. ngt), jäva. Andersson(1845). Ekbohrn(1868).
II. refl.: vägra att acceptera ett gjort erbjudande l. anbud, tacka nej till ngt l. dyl. Dominus Ericus recuseradhe sigh vidh Capitlet skrifftelig. Hall KultInt. 46(i handl. fr. 1632).
