REMISSION re1miʃω4n l. rem1-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. remission, fr. rémission; av lat. remissio (gen. -ōnis), vbalsbst. till remittere (se REMITTERA)]
1) (numera knappast br.) motsv. REMITTERA 1: eftergift l. lindring l. mildring; förr äv. i uttr. remission (up)på ngt, i fråga om ngt. RA I. 2: 73 (1562: opå). Vill hon haffua på thetta bötet någhon remission, står för hvart lodh (silver) som hon vil förskonas medh, en sondagh i vapenhuset. Hall KultInt. 91 (i handl. fr. 1639). En servituträtt kan förloras eller upphöra .. genom .. remission d. v. s. derigenom, att servituthafvaren eftergifver sin rätt. Schrevelius CivR 2: 153 (1847). Dalin (1871).
2) med. o. veter. motsv. REMITTERA 2; i fråga om sjukdom o. d.: lindring; förbättring; (övergående) tillbakaträdande av ett sjukligt symtom; särsk.: (övergående) sänkning av febertemperatur; äv. bildl. LittT 1795, s. 207. Ingen remission förmärktes, utan febern fortfor beständigt. VetAH 1818, s. 238. Lundberg HusdjSj. 6 (1868; i fråga om sjukdom hos djur). Fahlbeck UtrPol. 39 (1912; bildl.). Smärtorna vid appendicitanfallen .. uppträda .. anfallsvis med påföljande remissioner. LbKir. 3: 136 (1922).
(3) -SPEKTRUM. (i fackspr., föga br.) spektrum vari från en yta återkastat ljus kan sönderläggas. HantvB I. 1: 331 (1934). —
(2) -STADIUM. med. o. veter. stadium av remission; stadium vari en sjukdom utmärkes av (övergående) tillbakaträdande av de sjukliga symtomen. SvLäkT 1935, s. 1121.
