REMITTENT re1mitän4t l. rem1-, adj.; n. =.
Etymologi
[jfr t. o. eng. remittent, fr. rémittent; av lat. remittens (gen. -entis), p. pr. av remittere (se REMITTERA)]
med. o. veter. om sjukdom o. d.: vars symtom tidtals ge med sig l. avtaga (utan att sjukdomen upphör); äv. om sjukdomsform o. d.: som utmärkes av sådant förlopp; numera företrädesvis (mindre br.) om feber: som tidtals (med jämna mellanrum) minskas l. avtager l. försvinner, remitterande; jfr REMITTERA 2, REMISSION 2, REMITTENS. Denne remittente feber. Linné Bref I. 4: 256 (1754). Lundberg HusdjSj. 10 (1868; om sjukdom hos djur). Den remittenta formen af frossjukdomen. Bergman Folksj. 208 (1875). 2SvUppslB (1952).
