REMME rem3e2, stundom räm3e2, sbst.2, n.; best. -et; pl. -en.
kulturhist. i halländsk låg- l. högstuga: hylla på gavelväggen (invid taket resp. i höjd med långväggens översta stock), bestående av ett bottenstycke med två uppståndare i ändarna o. en mellan dessa löpande träribba o. använd att sätta upp tennfat o. d. på; äv. om hängkläde som fästes vid bottenstycket i sådan hylla o. nedtill spändes intill väggen. Hängklä till ”remme”. BilHuvudliggNordMus. nr 50718—50830 (1886). Tennfaten .. som på remmet undanstäldes. Engdahl BilSändnNordMus. 22 (1887). SvKulturb. 7—8: 219 (1931).
