REMPART (l(äs) rangpár Ekbohrn(1868)), sbst.2 (sbst.1 se sp. 1014), r. l. m.; pl. -er (Kurck).
Etymologi
[jfr t. rempart; av fr. rempart, vbalsbst. till remparer, förse l. omgiva med vall till befästning, refl.: förskansa sig, åter bemäktiga sig, av re- (se RE-) o. emparer, befästa, numera bl. refl.: bemäktiga sig, av prov. amparar, skydda, försvara m. m., av lat. ante, före, framför (se ANTE-), o. parare, (för)bereda, rusta m. m. (se PARERA, v.1). — Jfr RAPERD]
(†) fästningsvall; huvudvall; äv.: vallgång. Stora och breda remparter med vattugrafvar om alla verken. Kurck Lefn. 30(1705). Sturtzenbecher(1805; om vallgång). Ekbohrn(1904).
