publicerad: 1957
RENLIVES re3n~li2ves, förr äv. RENLIVIS l. RENLIVENS l. (ss. ssgsförled) RENLIVNES, oböjl. adj. o. adv.
Ordformer
(-liffnes-, i ssg 1524. -liiffuens 1521. -lives 1522 osv. -livis-, i ssg 1765)
Etymologi
[fsv. renlivis, eg. gen. sg. av renlive, sbst. n. (motsv. isl. hreinlífi), av ren (se REN, adj.) o. -live, avledn. av lif (se LIV); de enstaka formerna -livens o. -livnes utgöra sekundära ombildningar]
1) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) till REN, adj. 17: som lever i celibat l. sexuell avhållsamhet, kysk. Renliiffuens och gudelige jomfrur, abbedissa och menige Systeræ i askeby clöster. G1R 1: 5 (1521). De unga lefde renlifves en tid bortåt. Strindberg SvFolk. 1: 192 (1881).
2) (i vitter stil, mera tillf.) till REN, adj. 18: som för ett rent liv (i sht i sexualmoraliskt avseende), kysk. Lef ett osjälfviskt andligt lif, förhåll dig renlifves (osv.). Samzelius Fänr. 67 (1899). Upsala(A) 1926, nr 34, s. 6.
Ssgr (i allm. till 1, numera bl. ngn gg, arkaiserande): RENLIVES-BRODER. [fsv. renlivis brodhir] munk. SvBL 3: 264 (1860). —
(2) -KVINNA. [fsv. renlivis qvinna, nunna] (i vitter stil, mera tillf.) kvinna som för ett rent, osjälviskt liv; jfr -man 2. Cederström Minn. 197 (1913; om kvinnliga frälsningssoldater). Laurin LivKonst 100 (1939). —
-MAN ~man2. [fsv. renlivis maþer; jfr isl. hreinlífis maðr]
1) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) till 1: man som lever i celibat, munk. Swedberg Schibb. 373 (1716). Lagerbring 1Hist. 4: 38 (1783).
2) (i vitter stil) till 2: man som för ett rent liv (i sht i sexualmoraliskt avseende), renlevnadsman; äv. närmande sig bet.: asket. Möller (1790). Den förskräckliga renlifvesmannen tråkar verkligen ihjäl mig. Han glor snedt på mig, om jag tager mig en liten sup till middagen. Wallengren Mann. 190 (1895). Laurin LivKonst 100 (1939). —
-PERSON. [fsv. renlivis persona] (†) person som lever i celibat, munk l. nunna. G1R 1: 192 (1524). Lagerbring 1Hist. 3: 207 (1776). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content