RESASTENI re1sasteni4 l. res1-, l. 01—, r.; best. -n l. -en.
Etymologi
[jfr t. rhesastenie, nylat. rhesasthenia; till gr. ῥῆσις, tal, talande (vbalsbst. till εἲρω, säger; se ORD, sbst.2), o. ἀσϑένεια (se ASTENI)]
(i fackspr.) (av överansträngning av rösten l. av bristande talteknik föranledd) funktionell röstförsvagning (fonasteni) hos talare. PsykPedUppslB 2142 (1946).
