[jfr ä. d. rejsig, av mlt. reisich (motsv. mnl. reisich, mht. reisec, reisic, ä. t. reisig), avledn. av reise, krigståg, resa (se RESA, sbst.). — Jfr RESIG, sbst.]
(†)
1) om soldat: beriden. The resige knecter, the ther ridderskapet, menige adelen, och vort egit besoldet hofgesind tiäne. RA I. 1: 280(1540). Gåt resigt folck. G1R 28: 220(1558). Altså haffue Danske tå nedfelt, / Så mongen Erligh resig helt. / Riddere och suene lades ther nedh. Svart Gensw. G 5 b(1558); möjl. till RESIG, adj.2 PH 2: 1147(1734). Möller(1790, 1807).
2) om häst: duglig ss. ridhäst (o. rustad) för krigsbruk. (Tre hundra) gode resige hester. G1R 9: 200(1534). Resig häst. Linc.(1640; under caballus).
