[fsv. resogher, sv. dial. (Finl.) resog; av mlt. reisich (lt. reisig, motsv. mnl. reisich, holl. rijzig), möjl. etymologiskt identiskt med RESIG, adj.1, o. bildat till reise (se RESA, sbst.) i en äldre, icke anträffad bet.: uppstigning, resning l. dyl. (jfr med avs. på bildning o. bet. RESLIG); i sv. har ordet möjl. i vissa fall (se särsk. bet. 1 slutet) anslutits till RESE, sbst.]
(†)
1) om person l. om ngns kropp o. d.: reslig, högrest, högväxt; äv.: välväxt, slank; äv. om träd o. d. (Karl Knutson) war en resigh och wel wext man. OPetri Kr. 205(c. 1540). Anders Chamel corporal undher Guardiet een resigh och tapper adelssman. VDAkt. 1681, nr 78. Vargen farliger är för fä .. / Storm för resiga trän. Palmfelt Ecl. 12(1740). Hans stora och resiga kropp, förökte des vördiga utseende med et betydande skjägg. Lagerbring 1Hist. 1: 225(1769). — särsk. övergående i bet.: kraftigt byggd, storväxt, stor o. grov. Höga trää, stora och resige diwr, sampt Menniskian sielff, aflas och födas lijka såsom vthaf intet. Sylvius Mornay 161(1674). (G. II A.) hade een stark och resig krop. Spegel Dagb. 32(1680). Serenius D 2 b(1757).
2) om bärg o. d.: hög. Itt högt resigt bergh. Jes. 57: 7(Bib. 1541). Solen sänder ock Lius så till de nedrige dalar, / Som till resige bärg och präktigt zirade salar. Frese VerldslD N 1 a(1715, 1726). Alt omkring är Delsbo Socken med höga bärg, resiga åsar, och stela klintar omgifven. Lenæus Delsbo 26(1736, 1764).
