RESISTIN res1isti4n l. re1-, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr t. o. eng. resistin, fr. résistine; till stammen i RESISTERA med den i kemiska benämningar vanliga ändelsen -in]
tekn. legering mellan koppar o. mangan, som ofta användes ss. elektriskt motståndsmaterial. BonnierKL 8: 307 (1926).
