[jfr t. reskript, eng. rescript, fr. rescrit; av lat. rescriptum, substantiverat p. pf. n. sg. av rescribere (se RESKRIBERA)]
1) (i den romerska rätten använd) benämning på en skrivelse utfärdad av en romersk kejsare ss. svar på en (av en ämbetsman l. privatperson) honom underställd tvistig fråga (vanl. en rättstvist). Schroderus Sleid. 108(1610). 2SvUppslB(1952).
2) (i den kanoniska rätten använd) benämning på en skrivelse utfärdad av påven l. av biskop ss. svar på en framställd fråga l. bön o. d. (o. senare tjänande ss. rättesnöre för liknande ärenden). Falska Påfliga Rescripter. Atterbom Minn. 502(1818). Nordström Samh. 2: 402(1840). 2SvUppslB(1952).
3) (om äldre l. utländska förh.) om skriftlig befallning l. föreskrift o. d. från en regerande furste l. regering l. högre myndighet o. d. (rörande ett visst fall, en viss fråga o. d.), riktad till en l. flera personer l. myndigheter o. d.; äv. allmännare: påbud, kungörelse, förordning, bestämmelse. Schmedeman Just. 754(1682). Kongl. rescripter och resolutioner. RARP 16: 290(1697). Kejsar Alexander gaf genom egenhändigt undertecknadt reskript till kanslern för Åbo universitet .. Franzén rätt att blifva entledigad från sin professorstjenst och öfverflytta till Sverige. Wirsén i 3SAH 2: 381(1887). Kristian IV av Danmark lät år 1622 utgå ett reskript till biskoparna i Danmark-Norge. Andersson SkånH 1: 219(1947).
