1) om person: förnuftig (se d. o. 2); som det är reson med; (förnuftigt) hovsam l. måttfull; billig (se d. o. 2 b); rimlig; ofta: mottaglig för skäl, som tar reson; medgörlig; jfr RESON 2, RESONABEL 1. Bäckström Sång. 185(1876). Gif dig nu / Till tåls som en resonlig karl, som du ju är. Andersson Terentius 12(1896). Jag är den resonligaste människa i världen — bara man tar mig på ett ordentligt sätt. Cavallin Kipling Gadsby 100(1897). Även om det är svårt att älska alla sina medmänniskor .. så kan man ändå vara rimlig och resonlig i sitt sätt emot dem. Zetterström VärldHj. 28(1942).
2) med sakligt huvudord: som röjer l. vittnar om sunt förnuft l. (förnuftig) hovsamhet l. mottaglighet för skäl l. medgörlighet o. d.; förnuftig (se d. o. 2); äv.: skälig, rimlig, vettig; äv. ss. adv.; jfr RESON 2, RESONABEL 2. Sturzen-Becker 3: 145(1861). Dä kallar ja te tala resonligt, sad bond'n, fick en örfil. Granlund Ordspr.(c. 1880). Här går .. hans kälkborgerliga själfbelåtenhet öfver alla resonliga gränser. Wegelius MusH 223(1892). Finsk beredvillighet att tillmötesgå .. vapenstilleståndsvillkoren, vilka karaktäriseras som ”resonliga”. SvD(B) 1944, nr 253, s. 6.— särsk. (om pris l. kostnad o. d.) övergående i bet.: hygglig (se d. o. 3); anständig (se d. o. 2 b α); dräglig; jfr RESONABEL 2slutet. Tämligen resonliga anläggningskostnader. TT 1899, K. s. 7. För rum, kosthåll med vin begärdes 6 pesetas om dagen. Det var ju ett resonligt pris. Lagergren Minn. 3: 221(1924).
