publicerad: 1957
RESON resω4n, r. l. f. l. m. (f. Lindfors (1824); m. Dalin (1855), Sundén (1888)); best. (numera bl. tillf.) -en; pl. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh., i bet. 1 c) -er (Bergv. 1: 390 (1689; i bet. 1), Quennerstedt C12 2: 115 (1916; i bet. 1 c)).
Ordformer
(raison (-çon, -zon) 1632—1871. rajson 1675. reson (-soon) 1653 osv. räson 1797—1868)
Etymologi
[jfr d. ræson, t. räson; av fr. raison (av ffr. raison, raisun m. m., varav eng. reason), av lat. ratio (gen. -ōnis), räkning, skäl, förnuft m. m. (se RATION). — Jfr RESONABEL, RESONERA, v.1, RESONLIG m. fl.]
1) (utom i a o. d numera bl. ngn gg med ålderdomlig prägel) om ngt varpå man stöder en mening l. ett krav l. ett handlingssätt o. dyl. l. om ngt som förmår l. är ägnat att förmå ngn till att handla l. tänka på visst sätt o. d.: skäl; motiv, bevekelsegrund; anledning, fog, orsak, grund; äv. pregnant: giltig l. rättmätig anledning, giltigt l. fullgott l. tillräckligt skäl; förr särsk. i sådana uttr. som reson till ngt, med (fog och) reson, utan reson; stundom svårt att skilja från o. numera nästan bl. med mer l. mindre tydlig anslutning till 2. AOxenstierna 7: 552 (1632). RARP 3: 388 (1644). En Capitein (har) macht medh fogh och Raison at straffa, i Commendo saker efter Sakzens beskaffenheet. Delachapelle ExBook 21 (1669); jfr 2. (Han) hafver altid sina raisoner til thet ena, så vel som til thet andra. Rydelius Förn. 189 (1722, 1737). Bayle har reson til sin anmärkning, då han påminner, at (osv.). Lagerbring HistLit. 375 (1748). Men säj mig reson, / Hvarför sitter hon (dvs. Bergströmskan, på porträttet) / Med en fogel uti näfven? / Jo reson är den, / At dess ägta vän, / Fader Bergström lefver än. Bellman (BellmS) 1: 123 (c. 1775, 1790). En bleckslagare, som oupphörligen fick snubbor, med och utan reson. Wetterbergh GNord 2 (1862). Att utföra en sådan bild för den enskilda slägtkretsen kan hafva någon reson för sig. PT 1899, nr 101 A, s. 3. — särsk.
a) [jfr t. räson annehmen] (fullt br.) i uttr. ta(ga) reson (förr äv. resoner), förr äv. taga emot reson l. acceptera l. taga an resoner, ta skäl, rätta sig efter l. visa sig mottaglig för skäl; numera oftast i utvidgad anv., närmande sig l. övergående i 2: (på grund av framförda skäl l. råd l. förmaningar o. d.) ta sitt förnuft till fånga l. visa sig förnuftig l. resonlig l. medgörlig o. d.; äv. (numera föga br.) giva l. ge reson, förr äv. resoner (för ngt), ge skäl (för ngt). Pastor Orre (ville) der vid höra eller acceptera hvarken raisoner eller remonstra(ti)oner, som af mig androges. VDAkt. 1731, nr 484. När iag såg, .. att han hvarken kunne taga raison, eller gifva, sade iag (osv.). Därs. 1733. Därs. 1746, nr 506 (: togo an raisoner). Därs. 1756, nr 176 (: taga .. emot skähl och raison). Jag hoppas .. att Du tar reson, och bättrar dig (i fråga om brevskrivning). Tegnér (WB) 1: 339 (1805). Man bör törhända ge reson för det påståendet, innan (osv.). Hagberg VärldB 11 (1927). Tiundalagmannen Torgny .. hotar .. kungen med att svearna skola göra bruk av sin gamla sed och rätt att vräka kungen om han ej ville taga reson och sluta fred. HT 1942, s. 207. — särsk. [jfr 2 e] i uttr. ta rim och reson, se RIM.
b) (†) i uttr. veta reson, veta skälet l. skälen till l. meningen med ngt; äv. i utvidgad anv., övergående i 2: veta vad som är förnuftigt l. skäligt l. rimligt l. vad som kan gå för sig l. gå an l. hur man bör uppföra sig o. d. Dereffter seyer Forsman, ja, ja, Joseph Larsson, i morgon får J ondt af detta, hvar till Joseph svarade, hvad är det du seyer? du skall veta raison med det du seyer. VRP 12/3 1722. Verlden har nu blifvit något mera fullväxt (än på Aisopos' tid): man vill också veta skäl, förnuft och reson. SvLitTidn. 1816, sp. 655. (Sv.) veta reson .. (lat.) scire quid liceat; intelligere, videre quo progrediendum sit. Lindfors (1824). (Jag) säger .. såsom skjutsbonden, när Länsman hade rappat honom med piskan: ”jag är nöjd, se'n jag fick veta reson.” Atterbom (1852) i 3SAH XXXVIII. 2: 74.
c) [jfr fr. raison de guerre samt t. kriegsräson] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) om av krigsförhållanden framkallade tvingande skäl att handla på visst sätt (som innebär avvikelse från gällande regler) l., allmännare, övergående i bet.: krigsläge l. krigsbruk; dels i uttr. krigets resoner, förr äv. resonen av kriget, dels i ssgn KRIGS-RESON. (Man) hafwer .. måst .. medh wapnen alt det giöra, som naturen och sielfwe raisonen af krijget, ja ock necessiteten sielf dicterade. RARP 8: 170 (1660). Carl hade krigets resoner och bruk på sin sida. Quennerstedt C12 2: 115 (1916).
d) i utvidgad l. bildl. anv., om hugg l. slag l. om ngt mer l. mindre konkret som förmår l. är ägnat att förmå ngn till ngt; ”skäl”, ”argument”; numera bl. (tillf.) i sg. Marlborough skall hafva varit af Drottning Anna instruerad med gällande skäl, bestående i 100000 pund Sterling, at refutera Frankrikes konstigt utarbetade och gläntsande raisoner. Berch Skåd. 3: 129 (1781); jfr huvudmomentet. Hästarna (föllo) i rask traf, då de fingo smaka taglets resoner. Törneros (SVS) 1: 168 (1824). Det går ej att tala reson med sådana, den enda reson de begripa är påken. Östergren (1936); jfr 2 b.
Anm. till 1. Till denna bet. ansluter sig det i sv. använda rent fr. uttr. raison d'être, skäl för sin tillvaro, existensberättigande. CSnoilsky (1882) hos Böök SvStud. 158. De naturbilder, som jag tycker utgör den så kallade filmkonstens förnämsta raison d'être. Lindström Leksaksb. 85 (1931).
2) förnuft (se d. o. 2); klokhet, besinning; (förnuftig) hovsamhet l. måttfullhet l. billighet (se d. o. 2); mottaglighet för skäl; medgörlighet; stundom: skick o. fason; äv. i fråga om handling l. yttrande l. förhållande o. d., särsk.: förnuftighet (se d. o. 1 a) l. skälighet l. rimlighet; äv. konkretare: vad l. ngt som överensstämmer med l. gillas av sunda förnuftet l. är förnuftigt l. rimligt l. resonligt o. d. (jfr FÖRNUFT 2 b); stundom svårt att skilja från 1; jfr 1 a, b. Han medgav att det fanns (en viss) reson i vad hon sade. Jag dömer derom, som mig synes, och raisonen efter mitt tycke kan medgifva. CBonde (1658) i HSH 6: 152. Är det den skönas värde eller kanske / Mitt eget falska hjerta som mig tvingar / Att utan all reson så resonera? Hagberg Shaksp. 2: 169 (1847). Han har ingen reson. Dalin (1855). En kyss med gevalt, smakar som ägg utan salt. / En kyss med reson, smakar som socker på citron. Granlund Ordspr. (c. 1880). Var det reson att år efter år förfölja och förlöjliga landets egen armé? Heidenstam Vad vilja vi? 5 (1914). Han tog Manda stadigt i armen, varje hans ord och rörelse formligen utstrålade reson. Aronson Medalj. 118 (1935). Kan du inte lära henne reson? Östergren (1936). (†) Et tal af så dråpeligt värde, / Et råd af så grundad reson. Lenngren (SVS) 2: 328 (1798). — jfr ORESON. — särsk.
a) [jfr t. zur räson bringen, fr. amener qn à la raison] (numera mindre br.) i uttr. bringa (äv. få l. förmå) ngn till reson, bringa ngn till förnuft l. få ngn att ta reson (i bet. 1 a) l. att rätta sig o. d.; förr äv. obligera ngn till reson, tvinga ngn att ta reson (i bet. 1 a). HT 1951, s. 24 (1658). RARP 9: 335 (1664: obligerat). VDAkt. 1736, nr 172 (: förmå). Om ej Frihet och Cultur skola i Europa absolut gå under, .. så måste Tyskarne på något vis bringa sina galna regeringar till raison. Atterbom Minn. 133 (1817). (A. Posses) ställning (blir) den att nödgas stödja sig på Brahe i sängkammaren för att få vederbörande (dvs. K. XIV J.) till reson. Liljecrona RiksdKul. 118 (1840). Cannelin (1921). jfr (i utvidgad anv.): En öfverkokande vällingsgryta kan bringas till reson med vatten. Palmær Eldbr. 229 (1851).
b) [jfr fr. parler raison] i uttr. tala reson, tala förnuftigt l. skäligt l. resonligt; oftast i uttr. tala reson med ngn, särsk.: gm att tala med ngn få honom att ta reson (i bet. 1 a), tala ngn till rätta. Detta (dvs. att den främmande konungen hade framställt ett fördelaktigt erbjudande) tyckte vikingarnes höfding vara att tala reson, och ett fördrag kom till stånd. LfF 1910, s. 166. Jag försökte tala reson med honom. Hellström Malmros 325 (1931).
c) (numera föga br.) i uttr. bruka reson, bära sig förnuftigt l. resonligt åt l. uppföra sig städat l. hyggligt o. d. KFÅb. 1913, s. 217 (1711). Du karl du skall bruka raison i en ährlig mans huus. VRP 3/4 1722 (yttrat till en person som ställt till bråk). Det är en vågehals som intet brukar någon raison. Knöppel Möt. 18 (1750). Lindfors (1824).
d) [jfr fr. se rendre à la raison] (†) i uttr. ge sig under resonen, visa sig förnuftig l. resonlig l. medgörlig, ta reson (i bet. 1 a); äv. komma ihåg reson, (tänka på att) vara resonlig. Ekeblad Bref 1: 347 (1654: gee seig wnder raisonen; rättat efter hskr.). Lenngren (SVS) 1: 9 (1775: kom .. ihåg reson).
e) i uttr. rim och reson (jfr 1 a slutet), se RIM.
f) i uttr. det är reson med ngn (i sht förr äv. ngn har reson med sig), ss. beteckning för att ngn uppträder l. handlar o. d. på ett förnuftigt l. resonligt sätt l. att det är reda (se REDA, sbst.1 6 b γ) med ngn o. d.; ofta negerat, i uttr. det är ingen reson med ngn. Det var reson med den karlen, och rädd var jag för honom, men höll af honom gjorde jag. Wetterbergh Penning. 206 (1847). Ha reson med sig. Klint (1906). Det är ingen reson med honom. Östergren (1936).
Ssg: RESON-LÖS.
2) (numera bl. mera tillf.) till 2: oresonlig. Den ursinniga, resonlösa svartsjukan. BEMalmström 2: 45 (c. 1860). En resonlös passion. Vinberg GudBästB 145 (1924).
Spoiler title
Spoiler content