SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1957  
RESONÖR re1sonö4r l. res1-, l. -ωn-, l. 4r, m.||(ig.); best. -en, stundom äv. -n; pl. -er (Rydelius Förn. 161 (1722, 1737) osv.) ((†) -s Rydén Pontoppidan 155 (1766: resonneurs)).
Ordformer
(raisonneur 17221871. resonneur 17661819. resonnör 17821930. resonör c. 1820 osv. räsonnör 18171905)
Etymologi
[jfr t. räsoneur; av fr. raisonneur, vbalsbst. till raisonner (se RESONERA, v.1). — Jfr RESONÖS]
1) (numera bl. mera tillf.) motsv. RESONERA, v.1 1: person som (gärna) resonerar l. drar slutsatser l. grundar sina uppfattningar på förnuftsskäl o. d.; stundom svårt att skilja från 2. Då man kläder de Evangeliska sanningar i philosophiska theoremer, och lärer sina åhörare, såsom blotta resonneurs, at tro Gud endast genom förnuftet. Rydén Pontoppidan 155 (1766). Almqvist Hind. 151 (1833).
2) motsv. RESONERA, v.1 2: person som (gärna) resonerar l. för l. ägnar sig åt resonemang (se d. o. 2); äv. i uttr. resonör i l. över (ett ämne); i sht förr äv. om person som (gärna) kommer med mästrande l. näsvis l. oförskämd (l. ogrundad) kritik av andra (jfr RESONERA, v.1 3); äv. oeg. l. bildl. Rydelius Förn. 161 (1722, 1737). Magen, hvilken är .. den starkaste resonör i verlden. Wallmark Resa 85 (1819). De nyare raisonneurerne i dessa ämnen. Biberg 2: 233 (c. 1820). (Sv.) Resonör, .. (lat.) insolens; .. nasutus; omnium reprehensor ..; opinator. Lindfors (1824). Jag sätter stort värde på .. (Betty Löwenhjelms) omdöme (sade E. G. Geijer) — hon är en af de skarpaste resonnörer jag känner. SNordenfeldt (1841) i Solnedg. 2: 77; jfr 1. (Leopold) är en angenäm resonnör öfver filosofiska ämnen. BEMalmström 3: 281 (c. 1860). Resonnören, den outtröttlige bevisföraren, som .. ständigt afbryter sin interlokutör med: ni märker väl hur ni motsäger er! Verd. 1886, s. 282. 2NF 32: 448 (1921). jfr YRKES-RESONÖR. särsk.
a) om person i teaterpjäs (l. roman o. d.) som resonerar l. gm resonemang framlägger synpunkter (ofta företrädande det sunda förnuftet l. den allmänna moralen) l. som är författarens språkrör o. framför dennes idéer; äv. om skådespelare som utför sådan(a) roll(er). Lundin NSthm 280 (1888). (Dumas d. y.) låter resonören i sina pjeser försvara satserna spirituelt. NF 20: 549 (1897). Det finns .. icke så litet af Lie själf i den åldrige resonnören, .. som han så ofta använder. Larsson Stud. 41 (1899). Bergman i 3SAH LV. 1: 115 (1944; om skådespelare). jfr TEATER-RESONÖR.
b) (†) bildl., i uttr. resonör med sitt samvete, övergående i bet.: person som kompromissar med sitt samvete. Papperslykt. 1859, s. 8.
Ssgr (till 2): A: (2 a) RESONÖR-AKTÖR. (mera tillf.) skådespelare som utför resonörsroll(er). Öberg Makt. 2: 75 (1906).
(2 a) -GESTALT. (mera tillf.) jfr gestalt 3 b slutet o. resonörs-roll. Den franska sedekomedins resonörgestalter. Söderhjelm Läroår 131 (1928).
-HOP, r. l. m. (numera bl. tillf.) jfr hop, sbst.3 I 2 (d); särsk. om hop soldater som resonera i stället för att lyda order (jfr resonera, v.1 3). Lefrén Förel. 2: 294 (1817).
-ROLL, se B.
B: RESONÖRS-MÄSSIG. (mera tillf.) som är karakteristisk för l. som anstår en resonör. Essén Fob 223 (1919).
(2 a) -REPLIK. Fullkomligt franska resonörsrepliker. Lamm StrindbgDr. 1: 401 (1924).
(2 a) -ROLL. (-ör- 1895 osv. -örs- 1908 osv.) GHT 1895, nr 241 A, s. 3.
-STIL. (litterär) stil utmärkande för en resonör. IllSvLittH 2: 369 (1956).
-TYP. (mera tillf.) särsk. till resonör 2 a. Östergren (cit. fr. 1928).
Spoiler title
Spoiler content