SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1957  
RESTERA, v.2 -ade.
Ordformer
(äv. rä-)
Etymologi
[av mlt. restēren, till arresteren (se ARRESTERA). — Jfr RESTERA, v.1, ROSTERA]
(†)
1) med avs. på person: kvarhålla; äv. med saksubj.; jfr ARRESTERA 1. Vinden resterar mig, så att jag måste ligga här vid Calmare. HSH 4: 116 (1566). Stiernman Com. 1: 281 (1577).
2) med avs. på pänningmedel l. gods: kvarhålla (ss. pant l. dyl.), lägga beslag på, belägga med kvarstad; jfr ARRESTERA 2. VadstÄTb. 18 (1578; med avs. på salt). Teslig[i]s bleff affsagt emill[an] Oluff N .. ock P[er] i Marsta trägård, att Oluff skall betala P[er] heste[n], och peni[n]g[e]rne bliifue hosz hono[m] resteret för landköpet skull. Därs. 23 (1579). 3SthmTb. 2: 245 (1599; med avs. på pänningmedel).
Spoiler title
Spoiler content