RETICENS ret1isän4s l. re1-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. retizenz, eng. reticence, fr. réticence; ytterst av lat. reticentia, till reticere, tiga, förtiga, av re- (se RE-) o. tacere, tiga (jfr TIGA)]
1) (†) förtigande l. överhoppande av ngt; särsk. om ett retoriskt konstgrepp bestående däri att man gör ett effektfullt avbrott mitt i en mening o. överlåter åt åhöraren l. läsaren att ifylla det felande, aposiopesis. Pfeiffer (1837). Att .. (Aftonbladet) måtte lära sig föra diskussionen öppet och ärligt, utan reticenser och slingringar. SthmAftonp. 1848, nr 85, s. 3. Ekbohrn (1904).
