[jfr ä. t. rhetorisieren, ä. eng. rhetorize; av senlat. rhetorizare, av gr. ῥητωρίζειν, till ῥήτωρ (se RETOR)]
(†) tala l. skriva med användande av ett enligt retorikens regler uppbyggt språk l. en retorisk stil; särsk. ss. p. pr. i adjektivisk anv.: som är utformad efter l. följer retorikens regler l. efterliknar retorisk stil o. d., retorisk. (I himlen) är then höghste säkerheet, en säker Roligheet, Roligh liufligheet, liufligh Lycksaligheet (osv.) .., såsom Augustinus ganska härligha Rhetoricerar. Phrygius HimLif. 67(1615). Retoriserande element (i Stagnelius' värk). Sturzen-Becker 1: 81(1845, 1861).
