SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1958  
RILLA ril3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr d. rille; av lt. rille, rill, liten bäck, ränna, springa, l. av det från lt. upptagna t. rille, liten ränna, räffla; jfr holl. ril, fris. rille, ril, båda med bet.: ränna, fåra, dike, eng. rill, rännil, bäck m. m.; sannol. till den stam som föreligger i mlt. ride, bäck, dike, fornlågfrankiska rīth, bäck, ström, feng. rīð, rīðe, bäck, till samma ieur. rot som föreligger bl. a. i sanskr. rītíḥ, gång, lopp, ström m. m., lat. rivus, bäck (jfr DERIVERA, RIVAL). — Jfr RILLA, v.]
(i sht i fackspr.) långsträckt smal fördjupning i ngts yta, liten fåra l. ränna, räffla. Utdragaren (på en viss revolvertyp har) rundtom gående rillor. EldhandvSkjutsk. 2: 120 (1877). Tegel fasoneradt eller på ytan försedt med inpressade ”rillor”. Tulltaxa 1906, s. 36. Cellullsorter av bomullstyp, vilka, om man frånser en del längsgående rillor, ha en glatt fiberyta. TT 1941, K. s. 39.
Ssg (jfr rilla, v. ssgr): RILL-AXEL. tekn. axel (se axel, sbst.1 I 2) försedd med rillor (vari ett maskinelement är avsett att ingripa). HbVerkstTekn. 1: 405 (1944).
Spoiler title
Spoiler content