RILL ril4, sbst.2, n.; best. -et.
Etymologi
[möjl. vbalsbst. till det verb som föreligger i sv. dial. rilla, trilla, sortera (ärter) på en över en tallrik spänd duk, d. dial. rille, rensa (ärter) gm att låta dem rulla över ett snedställt fat, i sin tur möjl. i sekundärt avljudsförhållande till RALLA, v.1, o. RULLA, v.]
(tillf.) trillande l. rullande (under avgivande av ett klirrande ljud). Att .. / .. sina fickor tömma under skrän / och rill och rall av slantar. Sjöberg Kris. 32 (1926).
SAOB
