RIMPA rim3pa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. rimpa, rempa, remsa (av tyg l. papper o. d.), smalt åkerstycke; sannol. identiskt med d., mlt. o. mnl. rimpe, alla med bet.: rynka, veck, fåll (till det verb som föreligger i d. rimpe, mlt. o. mnl. rimpen, rynka, vecka, fht. rimphan, rynka, feng. (h)rimpan, rynka), o. i avljudsförh. till sv. dial. rampa, remsa, smalt stycke (se RAMPA), d. rampe, rispa, nor. dial. ramp, n., upprispade trasor som spinnas l. vävas in i grova täcken. — Jfr REMSA, sbst., RÄMPA, RÄPP]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) remsa, smalt stycke. Jorden är ju i Dalarna styckad ända till löjlighet. Den ena smala, smala ”rimpan” sträcker sig bredvid den andra. Hamilton Hågk. 324 (1928). Käll KlKrylbo 120 (1939; om pappersremsa).
2) [specialanv. av 1] tekn. (ss. handelsvara förekommande) smal remsa av kallvalsat bandstål (som valsats med större bredd o. sedan klippts till). BrevUddeholmSAOB 3/11 1958 (hskr.).
SAOB
