RITSCHA rit3ʃa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr d. ritsche, t. ritschen; till RITSCH]
ge ett fräsande l. väsande l. skrapande l. krasande ljud ifrån sig; ”säga ritsch”; ljuda l. låta på ett fräsande osv. sätt; äv. opers.; äv.: röra sig l. rutscha under avgivande av sådant ljud. Det främmande, omöjliga språket (dvs. ryskan) ritschar om öronen. GHT 1897, nr 234 A, s. 2. Gatsoparnas kvastar ritscha. SD(L) 1905, nr 137, s. 2. Stenarna ritschade utför berget. Acke OsannH 22 (1919). —
Särsk. förb.: RITSCHA TILL10 4. (mera tillf.) plötsligt o. hastigt ritscha l. ”säga ritsch”. Jonsson SomBruk. 127 (1939; opers.). Han .. rände träsvärdet rakt genom den osynliga fienden. Det ritschade till som om fienden varit av tyg. Robinsonb. 19: 43 (1954).
