SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1959  
RODGA l. RÖDGA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(rod- c. 1600. rödh- c. 1600)
Etymologi
[av ett fsv. roþga, till det avljudsstadium av stammen i RÖD, adj., som föreligger i RODNA. — Jfr ROCKA, sbst.5, ROST, sbst.2, RUGGA]
(†)
1) rost som avsätter sig ur järnhaltigt källvatten; jfr RACKA, sbst.4 1. ROCKA, sbst.5 1. En kiälla är vidh Nordingrådhz prestegård som sådana rödhga smittar på Stenarne. Bureus Suml. 43 (c. 1600).
2) rost(bildning) på säd; jfr RACKA, sbst.4 2, ROCKA, sbst.5 3, ROSKA, RUGGA. Bureus Suml. 43 (c. 1600).
Spoiler title
Spoiler content