ROGATIV rog4a~ti1v, äv. rωg4- l. rå4- l. rω4-, l. 30~2 l. 104, adj.
Etymologi
[bildat av ANoreen till supinstammen i lat. rogare, fråga, bedja (se ROGATION)]
språkv. om fråga: som innehåller l. uttrycker ett förslag (o. av svaret kräver ett gillande l. förkastande av detta förslag), underställande. Rogativ eller — på svenska — underställande frågesats. ANoreen i SoS 1901, s. 5. Bisatsen innehåller en rogativ fråga. Björkstam ModHjälpv. 130 (1919).
SAOB
