[jfr holl. rossinant, t. rosinante; av span. rocinante, m., avledn. av rocín, mager, dålig häst, av omtvistat urspr.; särsk. ss. namn på den häst som Cervantes' romanfigur Don Quijote red under sina äventyr]
(i sht skämts.) (rid)-häst; särsk. om utmagrad o. dålig häst, hästkrake; äv. mer l. mindre bildl. Den som ville söka vandra en medelväg (mellan de stridande litterära skolorna) .. blefve en trasig och brokig vandrande riddare, som förgäfves sporrade sin magra Rosinante, till det allmänna bifallets molnbeskuggade Palestina. ÅboMorgBl. 1821, s. 6. Min Rosinantes täta kullerbyttor. Castrén Res. 2: 347(1847). 2SvUppslB(1952).
SAOB
