SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1959  
ROSSLIG ros3lig2, adj.1 -are. adv. -T.
Ordformer
(rosl- 1738. rossl- 1743 osv. råsl- 17791807)
Etymologi
[sv. dial. rosslig; avledn. av ROSSLA]
som rosslar (se ROSSLA 1), rosslande; som utmärkes av rosslande; om röst ofta: hes l. skrovlig o. d.; äv. bildl. At stora Hieltars lof med roslig tunga qväda. SvNitet 1738, nr 17, s. R 3 b. Rossligt bröst. SvMerc. 1763, s. 386 (hos förkyld person). Kamraternas rossliga och försupna röster. Beskow (1839) i 3SAH XLVII. 2: 203. Psalmerna upptogos af en gammal rosslig klockare. PT 1904, nr 233, s. 3. Ett rossligt, förstulet skratt. Moberg Rid 143 (1941). Han svarade rossligt att han var sjuk. Lundkvist Vindingev. 219 (1956).
Avledn.: ROSSLIGHET, r. l. f. egenskapen att vara rosslig; heshet. Sahlstedt (1773). Wretlind Läk. 7: 43 (1899).
Spoiler title
Spoiler content