RUFF ruf4, sbst.1, l. RUFFE ruf3e2, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr sv. dial. ruff, kärv o. trumpen o. ohyfsad person, ruffe, person som är ivrig o. duktig i sitt arbete, arg gubbe, nor. dial. ruffe, stor o. grov o. vårdslös karl; sannol. till sv. dial. ruffa (i uttr. ruffa sig fram, arbeta raskt), nor. dial. ruffa, arbeta ivrigt o. med kraft, göra ifrån sig ngt hastigt l. slarvigt (av lt. ruffen, rycka (till sig), stjäla, arbeta hastigt l. slarvigt; se ROFFA, v.1); möjl. dock i stället av eng. rough, buse, ligist, till rough, skrovlig, hårdhänt, rå, våldsam (se RUG, adj.). — Jfr RUFF, sbst.3, RUFFIG, adj.2, RUFFLA, v.1]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) man som är vårdslös i fråga om klädsel l. uppträdande o. d., sjaskig l. avsigkommen l. okultiverad l. ohyfsad man. Det var riktigt hyggligt av frun att bjuda oss gamla ruffar, säger Ström. Martinson OsynlÄlsk. 306 (1943).
