RUFF ruf4, sbst.4, r. l. m. l. n.; best. -en resp. -et; pl. -ar resp. =.
Etymologi
[jfr d. ruf, holl. roffel, eng. ruff (ä. eng. roofe), ruffle; sannol. av ljudhärmande urspr.]
mil. benämning på en figur för trumma, bestående av en serie slag av fastställt antal (sex vid långruff, fyra vid kortruff, tre vid s. k. fransk ruff), av vilka avslutningsslaget är särskilt kraftigt; särsk. i uttr. slå ruff. Maten utportioneras af dagkorpralerne .., hvarefter .. (dagkaptenen) låter slå ”ruff” och begifver sig till matsalen för att öfvervara måltiden. Lundin NSthm 526(1889). — jfr KORT-,LÅNG-RUFF.
