RUGG rug4, sbst.1, r. l. m.
Etymologi
[sv. dial. rugg i uttr. i rugg(en); vbalsbst. till RUGGA, v.3]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om det tillstånd vari en fågel befinner sig, då den ruggar; i uttr. i rugg. (Han) skrockade som en höna i rugg. Sundell GGTid. 137 (1929; från Finl.). jfr: (Runömål) Hena guar i rugg (dvs.) hönan går i ”rugg”, ruggar. Landsm. II. 3: 126 (1887).
SAOB
