RUGIER rɯ4gier, m.; best. -n; pl. =; förr äv. RUGER, m.; anträffat bl. i pl. =.
Ordformer
(ruger, pl. 1635. rugier 1635 osv.)
Etymologi
[jfr t. rugier o. rugen, pl. (i bet. 1); av lat. rugi(i), pl. (i bet. 1), möjl. ytterst till ett germ. ruȝ- (se RÅG) o. i så fall betecknande folket ss. odlande råg]
1) hist. man tillhörande ett germanskt folk som omkr. 100 e. Kr. var bosatt vid Tysklands östersjökust (o. på Rügen) men utvandrade därifrån o. senare uppträdde vid Donau o. i Italien (senast vid 500-talets mitt); i pl. äv. utan avs. på kön. Schroderus Os. 1: 796(1635). Odovaker, som störtade Västromerska riket .., var en rugier, från danska ön Rügen. Strindberg HMin. 2: 56(1905).
Avledn.: RUGISK, adj. (-esk 1635) [jfr t. rugisch] hist. till 1: som tillhör l. härstammar från l. har avseende på rugierna. Schroderus Os. 1: 796(1635). —
RUGISKA, r. l. f. språkv. till 1: rugiernas språk. Noreen VS 1: 75(1903).
SAOB
