publicerad: 1960
RUMLIG rum3lig2, adj.2, l. RUMSLIG rum3slig2, adj.; adv. -EN (numera knappast br.; Schroderus Os. III. 2: 229 (1635), Rein Psyk. 2: 387 (1891)), -T (Rein Psyk. 1: 428 (1876) osv.).
Ordformer
(rum- 1604 osv. rums- 1909 osv. -ligit, n. sg. 1604)
Etymologi
1) (numera bl. i utpräglat skriftspr.) som har avseende på l. samband med ngts utsträckning l. utbredning l. förefintlighet l. belägenhet i rummet l. ngts geografiska utbredning l. läge o. d.; ofta liktydigt med: geografisk, lokal. The himmelske kråppar hafua .. Motum localem, thet är Rumligh Rörelse, ther the röras ifrå itt rum till itt annat. Forsius Phys. 34 (1611). (Muhammedanismens) uppkomst och den derigenom föranledda rumliga inskränkningen af (den kristna) kyrkan. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 4 (1834). Ett sammanhängande rumsligt helt av levande celler. HT 1925, s. 30. Ett par rumligt och tidligt närbelägnare .. jämförelseobjekt (än gammalkinesiska bronsfigurer). Fornv. 1944, s. 198.
2) (tillf.) som har avseende på l. samband med ett rum (i en byggnad; se RUM, sbst.3 9). Den kubistiska möbeln, vars rumsliga funktion uttryckes genom en serie av prismor, brutna linjer och kurv-vinklar. SvSlöjdFT 1926, s. 14.
3) (i fackspr.) som har avseende på l. samband med l. hör till rummet (se RUM, sbst.3 13); som har rumsegenskaper l. utgör rumsegenskap (utsträckning i längd, bredd o. höjd); ofta liktydigt med: materiell, kroppslig, konkret; särsk. motsatt dels: tidlig, dels: psykisk, dels: abstrakt; jfr 4. OMartini Bew. C 4 a (1604). Theszlijkes troo wij icke någen Christi Lekamens och Blodz naturligh eller rumligh Närwarelse i then H. Nattwarden. Schroderus Os. III. 2: 263 (1635). (Gud är) Ewigh vthan någon tijdh, allestädes närwarande vthom något rum eller rumligh beskaffenheet. Sylvius Mornay 72 (1674). De sinliga, rumliga tingen. NordT 1892, s. 569. Objekten .. har jämte andra egenskaper även rumsliga kvaliteter. De har en viss gestalt, en viss storlek (osv.). HbPsykol. 115 (1950). — jfr O-RUMLIG.
4) (i fackspr., i sht konst.) som har avseende på l. samband med l. hör till det psykologiska rummet (se RUM, sbst.3 13 b); som har de egenskaper som utmärka det psykologiska rummet (särsk. avståndsvärkan, storleksperspektiv, djupdimension). I regel äro de (under G. II A:s tid) porträtterade ej längre framställda frontalt utan något vridna inåt, varigenom det rumsliga poängterats. OoB 1936, s. 364. SvD(A) 1959, nr 77, s. 4.
Avledn.: RUMLIGHET, sbst.1, l. RUMSLIGHET, r. l. f.
1) (tillf.) till 2: utrymme (i konkretare bet.), rum l. dyl. Stadsinvånaren (måste) nöja sig med färre kvadrat- och kubikmetrar än förr, men i stället får han så mycket bättre disponerade rumligheter. Form 1935, s. 160.
2) till 3, 4: egenskapen l. förhållandet att vara rumlig; äv. konkretare, om det rumliga.
a) (i fackspr.) till 3. NSvTidskr. 1880, s. 282. Larsson EvFil. 31 (1912). Wolff framhåller .. att antagandet af rumslighet hos själen nödvändigt måste föra till materialism. Lamm Swedenbg 48 (1915).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content