SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1960  
RUMÄN rɯmä4n l. ru-, förr äv. ROMÄN l. RUMAN, m.||(ig.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er; l. RUMÄNIER -mä4nier, äv. —302, l. RUMÄNER -mä4ner, äv. —32, m.||(ig.); best. -n; pl. =; äv. (mera tillf.) RUMÄNARE -mä3nare2 l. —400, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(romäner, pl. 18641871. ruman 1878 (: rumaner, pl.), 18791904 (: Rumaner, pl.). rumän c. 1859 osv. rumänare 19151944. rumäner, sg. 19161930. rumäner, pl. 1851 osv. rumänier 1880 osv.)
Etymologi
[jfr t. rumäne, rumänier, eng. rouman, fr. roumain; av rumänska romān, av lat. romanus (se ROMANSK). — Jfr ROMAN, sbst.1, RUMÄNISERA, RUMÄNSK]
manlig invånare i l. man från Rumänien; man som tillhör den folkgrupp som härstammar från de romerska kolonister som slogo sig ned i Dakien under de första årh. e. Kr. o. som har rumänskan som sitt modersmål; i pl. äv. utan avseende på kön. Palmblad LbGeogr. 180 (1851). Wrede Rumän. 135 (1944). — jfr DAKO-RUMÄNIER.
Spoiler title
Spoiler content