SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1960  
RUNGA ruŋ3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. runga; sannol. av mlt., t. runge, till samma stam som i got. hrugga, käpp, feng. hrung, eng. rung, tvärbjälke; av ovisst urspr.]
(bygdemålsfärgat i vissa trakter o. i fackspr.) var o. en av de i vagnbankarna (rungbankarna) fästa sidostakar l. uppstående stolpar på en arbetsvagn, som utgöra stöd l. fäste för vissa delar av vagnens överrede (vagnskorg, sidoflak). Cnattingius (1877, 1894). LmUppslB 1152 (1923).
Ssgr (bygdemålsfärgat i vissa trakter o. i fackspr.): RUNG-BALK. Juhlin-Dannfelt (1886). De tvärbalkar, hvari rungorna stundom äro fästa, kallas rungbalkar. 2NF 38: 86 (1925).
-BANK l. -BANKE. på arbetsvagn: en över den egentliga, fasta vagnsbanken sittande, tunn, rörlig bank, vändbank. Cnattingius (1877, 1894). Juhlin-Dannfelt 423 (1886).
Spoiler title
Spoiler content