[sv. dial. runga; sannol. av mlt., t. runge, till samma stam som i got. hrugga, käpp, feng. hrung, eng. rung, tvärbjälke; av ovisst urspr.]
(bygdemålsfärgat i vissa trakter o. i fackspr.) var o. en av de i vagnbankarna (rungbankarna) fästa sidostakar l. uppstående stolpar på en arbetsvagn, som utgöra stöd l. fäste för vissa delar av vagnens överrede (vagnskorg, sidoflak). Cnattingius(1877, 1894). LmUppslB 1152(1923).
Ssgr (bygdemålsfärgat i vissa trakter o. i fackspr.): RUNG-BALK. Juhlin-Dannfelt(1886). De tvärbalkar, hvari rungorna stundom äro fästa, kallas rungbalkar. 2NF 38: 86(1925). —
-BANK l. -BANKE. på arbetsvagn: en över den egentliga, fasta vagnsbanken sittande, tunn, rörlig bank, vändbank. Cnattingius(1877, 1894). Juhlin-Dannfelt 423(1886).
SAOB
